YourAnything

Och så var det inte det.

Var och simmade idag. Simmade en kilometer. Talade med en dam. Inte om några vidare viktiga saker, invandring, språkutveckling och så. Det är viktig saker i sig, men eftersom att jag har ett mycket, mycket begränsat ordförråd och problem med verben så blev det nog inte så givande för henne. Men hon log ändå. Sa att jag borde skaffa mig fler franska vänner, det borde vara lätt, jag ler ju. Hon var trevlig. Sen gick jag hem och började diska. Först smörjde jag dock in mig. Sen diskade jag. Nima kom hem. Vi pratade lite. Jag satte mig efter att jag hade diskat på balkongen. Började läsa Främlingen på svenska, tänkte att det kan vara en bra idé att kunna historien innan jag tar mig an den på franska. Satt där insvept i en filt och åt kex. Läste och tittade på duvorna då och då. De börjar para sig nu. En ruggbröstad hanne följde efter ett par honor från balkong till balkong, de flydde men han följde efter. En skogsduva satt på en skorsten och tittade på dem. Jakten fortsatte till grannhuset. Han tröttnade inte och snart kunde jag inte längre se dem. Skogsduvan satt kvar ett tag och flög sedan till ett av träden intill vägen. Jag fortsatte läsa. Huvudpersonen satt också på en balkong, fast hos honom var det söndag och hans mamma hade nyligen avlidit, hon begravdes i förrgår. Igår hade han simmat och bjudit ut en flicka på bio. Hon följde med honom hem men var försvunnen när han vaknade. Idag satt han på sin balkong och tittade på människor. Han åt lite choklad och rökte och dagen gick. Jag tyckte att det var lustigt att vi hade gjort samma saker. Inte riktigt, och inte eller på samma dagar kanske, jag simmade i morse och han igår, jag bjöd inte ut någon flicka och fick följaktligen inte heller sova intill en. Men det var choklad på mina kex. Dagen efter talade en granne med honom om en kvinna som bedragit honom. Jag tror inte att jag kommer uppleva något sådant imorgon.

 

När jag frös gick jag in. Gjorde knäckebrödsmackor med avokado på. Om jag skrev på franska nu skulle det hela kunnat te sig mycket lustigt. J´ai fait des knäckebrödsmackor à l´avocats sur le pain. Knäckebröd med advokater på. Mycket lustigt.

 

Sedan tittade jag på Gosskören. Grät lite i slutet när barnen kastar pappersflygplan med avskedshälsningar.

 

 

Innan jag gick och simmade hade jag en underlig dröm. Jag drömde att jag hade en get som var mycket liten, som mitt lillfinger ungefär. Jag har drömt mycket om miniatyrdjur det senaste men den här gången var det annorlunda. Geten var med mig vart jag än gick, jag bar honom i handen och han bräkte så sött och när jag sprang på löpbandet så satt han intill min vattenflaska och när jag handlade satt han i min kappficka, med frambenen utstickandes över kanten, så han kunde se sig omkring. Jag var mycket fattig i min dröm och jag misstänker att geten var min enda vän för när geten dog blev jag rasande. Jag vet inte hur geten dog, men det kan ha varit så att någon satte sig på honom, kanske var det den personen som jag skrek på som hade dödat geten. Jag skrek och skrek, jag välte stolar och vrålade, rasade, salivtrådar och knytnävar, naglar och rispor. Jag var en naturkatastrof som gick fel, fast värre, mer som något stort och tekniskt som exploderade. Jag ville döda och hämnas, men någon höll tillslut fast mina händer bakom ryggen på mig. Jag vrålade och sen vaknade jag.

 

Därefter gick jag och simmade.

ett sorts gröndaskigt mörker från tinning till tinning
från a till b, skytteltrafik
och bergskedjan vägrar mötas.

Koloss, jag minns dig
varje stund, jag minns dem som mina egna misstag
som mina egna barn
klädda i dimslöjor
kvävda i slemlindor, deras egen mors händer
skyddade dem från världen

När jag åkte hem med metron häromdagen satt det en gammal kvinna på en bänk. Hennes hår var grått och låg i toviga dreads. Hon var smal, så smal. Man såg på hennes handleder hur smal hon var, som tunna tunna kvistar bara. Hon knäppte upp gylfen och stoppade i handen. Såg mig rakt in i ögonen och fortsatte. Jag såg bort. Jag såg bort, jag ser bort.

 

 

 

jag förstår inte var du vill ha mig i din värld. det kan inte vara där du öppnar på kammaren, släpper in ljus och låter mörker välla, för inte har då någon dörr ens gläntat när jag varit i närheten. inte kan det då heller vara där du skrattar och vickar på huvudet och äter glass och badar eller bakar en liten kaka. för det känns bara inte som det. och inte heller där du fördjuper, driver med vinden i vågorna, sjunker i dyningar & artikulerar meningar för meningsfullt utbyte av åsikter och drivved tjänster eld sten morgon galler i ett djup bakom här och där, nej och nu. och nej. för dit har vi inte kommit än. lås och bom och stop och nej och tack och hej och punkt. reserverad för mig är platsen bredvid kröken och slutet där ben blir vinkeljärn och strupar viberer och skall det göras skall det fan göras tufft, frustch, och du ställer mig på platsen där vita torn exploderar i gråa duvor som exploderar i var över mitt ansikte och skogen kommer närmare och jag faller på knä inför den vita buk som skrämmer.

 

Jag önskar att jag aldrig lärt känna någon som skriver med självmord.

 

Idag satte kvinnan med håret och lukten sig mitt emot mig på metron. Hennes tidningar var bundna i en nästan perfekt kvadrat, i mitten en stapel med plastmuggar. Hon pratade med mig, men jag förstod inte vad hon sa. Hon pratade varken fort eller sluddrigt, ingen markant eller enorm dialekt. Jag bara förstod inte. När hon gick av vid Convention kom en annan man på. Han talade om sitt liv, pappmuggen i ena handen, den andra om metallstängerna, som en dansös bland dämpade röda ljusridåer och bultandet. Talade med luften eller någon eller ingen eller oss. Han sträckte inte ens ut muggen till de passagerarna som satt på stolarna närmast honom när han var klar och vagnen började rulla in vid perrongen. Han gick bara av och in på nästa vagn. Hans livshistoria verkade gå på automatik. När man upprepar samma ord allt för många gånger tappar man tillslut bort dess mening. Bokstäverna blir lika oförståeliga som innan man lärde sig om deras innebörd och möjligheter.

 

Jag vet inte vad jag skall göra åt mig själv, allt, dem, deras situation, allt annat, de som släpades ut ur deras hem och påtvingades en färd, vad kan jag göra i detta landet? Jag kan bara språket hyfsat.

 

Vad kan man göra åt världen. Det räcker inte att konstatera att det är förjävligt och måla ett par halvkassa akvareller i dovt grönsvarta nyanser. Vad kan man göra?

 

Fan. Jag vill slåss, men jag vet inte var min drake är. Jag vill dra min lans, men jag vet inte mot vad. Allt jag ser är blottade benknotor, rött kött, senor, avslitna lober. Allt jag hör är andetagen, de tunga. Hånskrattet. Kugghjulen, metallen mot metallen, Orden efter orden, vad kan jag göra för att bara få dem att sluta?

 

Jag vill göra allt bra. ALLT. Det är inte kul. Jag vill bära allt på mina axlar, vara Atlas, låt det vara min förbannelse, jag vill bära och vackla och resa mig, darra till. Bära. Jag vill kunna bära dem alla, allt. Trots att jag vet att jag inte kan. Vad fan gör jag för nytta för världen när jag bara går runt här och lär mig franska och köper saker och skrattar och dricker vin och är och går på museum, träffar trevliga människor, dricker öl, läser franska, handlar grönsaker och inte gör något annat än vänder bort blicken och letar efter ståndet som säljer billiga, antagligen fabriksproducerade förintelseägg när mannen med de deformerade benen sitter och tigger, vaggar fram och tillbaka på marken och det har regnat, och marken är full av söndertrasad frukt och runt honom köps mat och han ber och han vaggar och vi går och det är en massa och de basunerar ut priset och jag ser bort och jag skriker och jag håller käften och jag går och ingen säger något och Nima ser äggståndet och havet av människor sluter sig kring hans halvö som Seine kring Île de la Cite och vi går dit och vi köper och ingen säger något om sånt och vi går och hälsar på hotellfamiljen och han bjuder oss på kaffe och vi pratar och jag förstår det mesta och han har åsikter och han hatar Frankrike och han tycker att vi är dumma i huvudet som kommer hit för att lära oss franska och han frågar varför och jag vet inte och jag drar ihop en vals om att jag vill läsa böcker på deras originalspråk, att jag tycker om att lära mig språk och att det är praktiskt att kunna, vilket stämmer alltihopa, och han kritiserar det jag säger och jag är lite argumentslös och jag skäms och jag lyckas byta samtalsämne och allt är bra och han pratar om varför han hatar araber och jag blir trött i hjärtat och jag svarar diplomatiskt att jag kan ingenting om araber så jag kan varken hålla med eller säga emot men att det är väl rätt jävla omöjligt att säga så om en hel folkgrupp. Och nu sitter jag här.

 

Klockan har hunnit bli halv tre. Klockan 9 imorgon skall jag gå upp. Rättelse. Kvart i 2.

Jag är rädd att jag är ett rätt miserabelt stycke människa.

Dagen byter sakta färg utanför min balkong och jag saknar dig.

Jag önskar jag kunde ringa dig.

Månad. Dag. År. För varje sekund som faller ser jag ytterligare en. Resa. Bort sig. Sig bort. Upp. Metall i sol, en handfull organismer under fotsulan. För vid min sida ni stå. För vid min sida ni falla. Mina vilddjur. Vila bortom er grav, res er agg, res er ragg. Känn marken under er, känn den, vet, andas, ett två. Stilla. Jag känner er väntan. Se min strupe. Känn den. Se min hand.

Jag tror hon kan ha ärvt lite inte så fantastiska gener från sin mamma. Jag tror att hon inbillar sig saker ibland.

Jag funderar på att flytta på hela det här. Temprafärg, gatkritor, papper, kol, kuvert, mossa. Spread them. Vara den urbane guden och låta liv blåsas in och ur dem med lövblås. Let them linger. Föröka sig, dela sig. Som celler. Fast ändå defekta. Klamra sig fast vid någon annans hjärnbalk för en gångs skull, suga märgen ur livet, lösa upp de konkreta ramarna i kanterna, beblanda, bevandra, bestanna.

not even after the lights has gone out do you stop ruinung it all
one look over that shoulder and I
he looks sleezy, my friend say. You so won. He is nobody, but you stab my heart, you stab like a midnight runner, end up like a no good gunner, nothing like you when you´re gone, fuck you, you where that song but you gave it to her, i saw it, a playlist named mrs awsome, followed by a heart, you fucking basterd, next to the one I made you, fuck you you kept it, fuck you you be be pissin on me but I will move, I will rule, I will be french and awsome, you be nothin but a sleeze no good hard to reach asshole and your friend told me that little mrs be wierd, antisocial, she missed me, you heard that, she misses me. she even wrote me a letter at my graduation since she couldn´t make it and i didn´t even invite you. she said that you be long gone for her.fuck you. that was our artist. You had made the dinner, I had thought of you at the concert, I cried goddammit, You gave me them presents, And I cried, fine, I dumped you, but we made up, and we fucked all over the house, do yo remember, on the washingmachine, in the shower, in the bathtub where you had tapped a bath but sure we broke up once more, alexander came over, but you blamed the waterworks on the grass, allergia, but we made up again, and we stayed together for nine more months, and that was our song, I fucking gave you a bracelet, it said "you can have me" and I don´t fucking do that, I don´t even like that song, ok? you don´t get how much I gave of myself, you fucking twat. I now have a man who hangs up the phone, a hedgehog and I fuckin love it, you hear that? no more mr pussy, I don´t need to carry the weight
of two persons, I don´t need to be all and nothing, I am human, I am no longer golden, I am but dust.

- Femtio procent av alla invandrare är ändå kriminella.
- Så är det ju fan inte
- Ah, Cecilia. Inga pekfingrar...
- Men han har ju så jävla fel, så är det fan inte. Varför säger du så?
- Därför att det är så.
- Jag tror faktiskt att du har fel...
- Men man vet ju att...
- Man vet fan att det inte är så. Jag har läst Brottsförebyggande Rådets rapport och det är noll komma två procent fler invandrare som är kriminella än vanliga svenskar. Det är fan i mig inte hälften.
- Så GP har fel då?
- Ja det har de.
- Titta bara på Bergsjön.
- Nu är du ju löjlig, det är ju en extrem begränsning, du kan ju omöjligt dra sånna generella slutsatser efter något sånt.
- Kriminalitet borde inte få vara tillåtet.
- Men det är det ju inte.
- Jo.
- Hur då?
- Vissa brott görs inget åt.

- Men det gör de inte tillåtna, kriminalitet är olagligt, så där har du fel.
- Nej, de tillåts ju. Det görs ju inget.
- Det är en annan fråga, nu pratar du om hur resurserna fördelas i samhället och vilka prioriteringar som görs.
Grymtgrymt. Gågå. Förbi. Muttermutter.
- Sen är du ju kommunist också...
Gågå. Slamslam.

Knackknack.
- Var inte en sån jävla dramaqueen.
- Det är jag fan inte!
- Överreagera inte.
- Bara för att du aldrig reagerar själv.
- Och?

Gråtgråt.

Knackknack. Ryckryck i handtag.
- Jag vet inte vad du fick för dig, men jag röstar på ett parti som hatar sånt, ett parti som är för frihet.
Gågå, stompstomp.
- Visst, gå då.
- Du sitter ju på toa.
- Det stoppade dig inte alldeles nyss.
Mummelmummel.
- Men gå du om du vill.
- Nej, säg du.
- Skall jag säga vad jag tänkte på?
- Ja.
- Jag tänkte på att jag äcklas av att du kan ha sånna åsikter utan att kunna ha något som helst stöd för dem och inte kan argumentera för dem. Jag äcklas av det och det gör mig förbannad. Jag är besviken på dig. Jag förväntade mig mer av dig.
Högrehögre mummelmummel. Grymtgrymt. Is i ögon.
- Du säger ju att du gillar när man är rak mot varandra inom familjen. Så nu är jag det. Nu är jag ärlig mot dig.

jag tycker tillockmed om dina ben. jag kan tillockmed stå ut med faktumet att dina fötter är lutade mot min axel. nej. jag tycker om det. jag vill att du skall lägga tillbaka dem där igen. lite fjälliga är de. lite långa naglar. ådriga. världens smalaste vader har du också. nästan beniga. och låren är både bleka, vita och lite småhåriga. det kliar i fingrarna. vill bara. lite. bara ta. lite så. i dem, bara lite, sträcka ut hand, bara lite brara. så. nu gjorde jag det. du ryckte till. som kohud när flugor landar. liten lätt ryckning. darrade. tremble. shiver. shiver like a schoolgirl. skulle jag få dig att göra, viskade jag, med handen om ditt kön en gång. du skrattade. lite. huvudet vinklat så du hade en rätt rejäl dubbelhaka. åh. dina småhåriga vader. jag vill bara bita på dem. på din stjärt. bara lite bara nu. så. snälla smek min hålfot igen. det är så känsligt där det är så darrande i passagen, det är en himmel, det är tröskeln på vilken jag balanserar, snälla igen för kroppen den kisar då. knivsegg bakom honung, morgon bakom natt. snälla. en smekning till. en bit av dig mot en bit av dig. en bit av värme. och stanna där nu, lämna ingen kyla. stanna där nu. din kroppsvärme börjar bli permanent, om du flyttar handen nu kommer min hålfot chockas. den kommer yrvaket skicka signaler till mitt allt att något är fel och jag kommer frysa. så snälla. like a schoolgirl. en natt till.

Jag har precis nålat upp Louise på min vägg. Nu finns hon. Synlig. Ljuset faller över den bleka axeln. Huvudet i viktoriansk anda och ljuset blandas ut i skuggorna allteftersom att ryggslutet närmar sig. Hon ser hemlighetsfullt road ut. Håret, som ett vattenfall av höst.

Hon finns. Hon finns.

Jag satt och letade efter FNs koppling och ansvarstagande i och kring konflikten på Nordirland perioden 1960-1975 (för det gör alla normala 17åringar, right?) (nej, det gör de inte.) (jag gör det bara för att jag skall lämna in en konfliktanalys på torsdag. som skall vara 10 sidor lång och jäävligt bra) (skitsaksamma).

När jag satt här, i min lördag och såg den sakta försvinna längs apelsinlundarna hittade jag helt plötsligt den avhandling jag letat efter i, minst en timme. Jag blev så glag att jag skrek:

- YES!!! MOTTAFOKKA! YES! Haaa! Där fick du, YES! Oh yeah. OÅH JA!

Då insåg jag att jag är på tok för seriös med mitt skolarbete just nu. Då fattade jag även beslutet att supa skallen av mig nästa vecka.

för det är nämligen så jävla tråkigt att försöka skriva om mitt liv här, för det går inte, för skall det benas ut någonstans skall det fan inte göras här och därför skiter man i det för det är det man tydligen skall börja göra och kvinna väljer då att skita i det så som kvinna borde och skriver istället om Dem.

Plockar ner Dem från väggen, knackar på dörrarna och lockar dem ur hjärngångar ut på gårdsplanen och sen sitter kvinna kvinna man man man tills morgonen är en spansk gryning som berättar freudianska sagor, ljuger, bekänner, känner, tömmer, transformerar, trancenderar, kolliderar, exploderar, imploderar intill en eldstad som brinner igenom natten och spränger den betong som tilldelas och ja, n, tenderar att lämna sällskapet mitt i natttimmarna för i en eldstad smälter jag det som är till det som kan bli av det som redan finns men ännu inte går att servera på det plåtfat jag önskar för det.

Och för en gångs skull, så skiter jag faktiskt även i ifall du förstår Dem.

lämna mig.
gå med regnet
precis det regnet
som höstpiskar mitt fönster.
gå med regnet
till nästa hus
nästa kvinna
och nästa pickande hjärta som slår bortom hemmets fallande väggar,
bortom sin barndoms Jeriko,
gå med regnet
och lämna mig nu.

Längesen. Var det. Vi sågs.

Kanske kommer hjulspår tillbaka. Kanske hittar jag min röst igen. Kanske har jag tappat den.

Men jag vet i alla fall att jag längtar efter vintern och hösten för jag är så förbannat jävla svensk. Jag längtar efter mörker, blåst, klagan, åska, regn, stövlar, att frysa, att gömma sig under filtar och se på film. Jag längtar efter att hobbytristessen ska börja. Jag längtar efter att stå och köa utanför Saronkyrkan i snålblåsten för att köpa trasiga böcker och kanske något paraply. Jag längtar efter en kropp som är varm. Jag längtar efter händer som värmer, jag längtar efter fikor som aldrig tar slut och man springer och pissar fem gånger för téet rinner rakt igenom urinblåsan som en höstflod.

Jag längtar efter att få begrava mig i svensk melankoli. Jag är klar med glättig sommar. Ge mig något bastant och tjockt. Nu.

Huuh.
Ibland känns det som om det inte har gått någon tid alls sen vi greps av dåligt samvete och gav bort länder åt höger och vänster för att plåstra om vårat dåliga samvete.

Länk till judeförföljerser 2.0.
How to repeat the most disgusting deed ever done without beeing caught.

Med musik.
Med Spotify (thank you lord in heaven, denna uppfinning! Ganska fantastisk grej för lagliga och IPREDfruktande tjejer som jag).

Här är den spelningslista som jag lever på just nu.
Fina grejer med en doft av sommar och senvärmeskvällar som luktar tungt. Sånna kvällar då man virar in sig i en filt vid havet, tittar på en solnedgång som kastar sina färger mot vattenytan, mot himlen, mot natten som den bästa av konstnärer och glömmer bort allt som inte är vackert.

Sex & annat mysigt

Fint namn. Fint namn. För sex är mysigt.