Mellan Dig och Honom.

Mellan Dig och Honom: Ingenting.
-
Från dig till honom var blod. Nog fan var det blod, kvinnorummet som skrek och böljade och kastade av sig kläderna mitt på öppen torggata, de var tvungna att binda fast henne tills hon hade lugnat sig. Plocka ner henne från bron och viska sakta i lillörat att, nog var det väl ändå dags att lugna ner sig lite? Erkännanden och dödsfall ner för brådmogna djupstup hör hemma i fiktionen som föds ur tanken och just där borde han fjättras, som den Fenrisulv han är.
Dränk dina eldsdjur, viskade de.
Se röken stiga ur sjön och sök lättnaden.
-
Mellan dig och Honom. Noga avvägda ord. Saffransmeningar. Postpubertala andningsupphåll mellan punkt och komma, kom.

.

Och så var det inte det.

Konstruktivt och strukturerat. Då kör vi.

Innan de kommer hit och hälsar på skall jag ha skrivit tackbreven. Nu fan. Och detta är bara början.

2011-01-19

Var och simmade idag. Simmade en kilometer. Talade med en dam. Inte om några vidare viktiga saker, invandring, språkutveckling och så. Det är viktig saker i sig, men eftersom att jag har ett mycket, mycket begränsat ordförråd och problem med verben så blev det nog inte så givande för henne. Men hon log ändå. Sa att jag borde skaffa mig fler franska vänner, det borde vara lätt, jag ler ju. Hon var trevlig. Sen gick jag hem och började diska. Först smörjde jag dock in mig. Sen diskade jag. Nima kom hem. Vi pratade lite. Jag satte mig efter att jag hade diskat på balkongen. Började läsa Främlingen på svenska, tänkte att det kan vara en bra idé att kunna historien innan jag tar mig an den på franska. Satt där insvept i en filt och åt kex. Läste och tittade på duvorna då och då. De börjar para sig nu. En ruggbröstad hanne följde efter ett par honor från balkong till balkong, de flydde men han följde efter. En skogsduva satt på en skorsten och tittade på dem. Jakten fortsatte till grannhuset. Han tröttnade inte och snart kunde jag inte längre se dem. Skogsduvan satt kvar ett tag och flög sedan till ett av träden intill vägen. Jag fortsatte läsa. Huvudpersonen satt också på en balkong, fast hos honom var det söndag och hans mamma hade nyligen avlidit, hon begravdes i förrgår. Igår hade han simmat och bjudit ut en flicka på bio. Hon följde med honom hem men var försvunnen när han vaknade. Idag satt han på sin balkong och tittade på människor. Han åt lite choklad och rökte och dagen gick. Jag tyckte att det var lustigt att vi hade gjort samma saker. Inte riktigt, och inte eller på samma dagar kanske, jag simmade i morse och han igår, jag bjöd inte ut någon flicka och fick följaktligen inte heller sova intill en. Men det var choklad på mina kex. Dagen efter talade en granne med honom om en kvinna som bedragit honom. Jag tror inte att jag kommer uppleva något sådant imorgon.

 

När jag frös gick jag in. Gjorde knäckebrödsmackor med avokado på. Om jag skrev på franska nu skulle det hela kunnat te sig mycket lustigt. J´ai fait des knäckebrödsmackor à l´avocats sur le pain. Knäckebröd med advokater på. Mycket lustigt.

 

Sedan tittade jag på Gosskören. Grät lite i slutet när barnen kastar pappersflygplan med avskedshälsningar.

 

 

Innan jag gick och simmade hade jag en underlig dröm. Jag drömde att jag hade en get som var mycket liten, som mitt lillfinger ungefär. Jag har drömt mycket om miniatyrdjur det senaste men den här gången var det annorlunda. Geten var med mig vart jag än gick, jag bar honom i handen och han bräkte så sött och när jag sprang på löpbandet så satt han intill min vattenflaska och när jag handlade satt han i min kappficka, med frambenen utstickandes över kanten, så han kunde se sig omkring. Jag var mycket fattig i min dröm och jag misstänker att geten var min enda vän för när geten dog blev jag rasande. Jag vet inte hur geten dog, men det kan ha varit så att någon satte sig på honom, kanske var det den personen som jag skrek på som hade dödat geten. Jag skrek och skrek, jag välte stolar och vrålade, rasade, salivtrådar och knytnävar, naglar och rispor. Jag var en naturkatastrof som gick fel, fast värre, mer som något stort och tekniskt som exploderade. Jag ville döda och hämnas, men någon höll tillslut fast mina händer bakom ryggen på mig. Jag vrålade och sen vaknade jag.

 

Därefter gick jag och simmade.


ännu

ett sorts gröndaskigt mörker från tinning till tinning
från a till b, skytteltrafik
och bergskedjan vägrar mötas.

Koloss, jag minns dig
varje stund, jag minns dem som mina egna misstag
som mina egna barn
klädda i dimslöjor
kvävda i slemlindor, deras egen mors händer
skyddade dem från världen

.

Finns det någon lista, vet du det? Om det finns? En lista. Där de har skrivit upp, i sann ordning, vad världen behöver. Vilken plats som står tom. Vem man skall ringa för att ställa sig i kö och ställa sig upp. Blotta strupen och buken för de rätta knivarna. Vems hand man kan hålla, då det börjar skaka i lederna när ögonen glöder behärskat och de vädrar blod. Vilken riktning man skall lägga sig i.


Jag önskar jag var fanatisk och rabiat; att jag tog steg och tog dem och inte ägnade ens en halv tanke åt vems mark jag trampade på eller vad det var som krasade alldeles nyss. Att jag kunde få inbilla mig att det finns en sann riktning mot vilken jag färdades. Att mina steg var värdefulla, att de var allt.


För ett tag sen. Men ändå.

När jag åkte hem med metron häromdagen satt det en gammal kvinna på en bänk. Hennes hår var grått och låg i toviga dreads. Hon var smal, så smal. Man såg på hennes handleder hur smal hon var, som tunna tunna kvistar bara. Hon knäppte upp gylfen och stoppade i handen. Såg mig rakt in i ögonen och fortsatte. Jag såg bort. Jag såg bort, jag ser bort.

 

 

 


01:47

jag förstår inte var du vill ha mig i din värld. det kan inte vara där du öppnar på kammaren, släpper in ljus och låter mörker välla, för inte har då någon dörr ens gläntat när jag varit i närheten. inte kan det då heller vara där du skrattar och vickar på huvudet och äter glass och badar eller bakar en liten kaka. för det känns bara inte som det. och inte heller där du fördjuper, driver med vinden i vågorna, sjunker i dyningar & artikulerar meningar för meningsfullt utbyte av åsikter och drivved tjänster eld sten morgon galler i ett djup bakom här och där, nej och nu. och nej. för dit har vi inte kommit än. lås och bom och stop och nej och tack och hej och punkt. reserverad för mig är platsen bredvid kröken och slutet där ben blir vinkeljärn och strupar viberer och skall det göras skall det fan göras tufft, frustch, och du ställer mig på platsen där vita torn exploderar i gråa duvor som exploderar i var över mitt ansikte och skogen kommer närmare och jag faller på knä inför den vita buk som skrämmer.

2010-11-06, 01:02-02:38

 

Jag önskar att jag aldrig lärt känna någon som skriver med självmord.

 

Idag satte kvinnan med håret och lukten sig mitt emot mig på metron. Hennes tidningar var bundna i en nästan perfekt kvadrat, i mitten en stapel med plastmuggar. Hon pratade med mig, men jag förstod inte vad hon sa. Hon pratade varken fort eller sluddrigt, ingen markant eller enorm dialekt. Jag bara förstod inte. När hon gick av vid Convention kom en annan man på. Han talade om sitt liv, pappmuggen i ena handen, den andra om metallstängerna, som en dansös bland dämpade röda ljusridåer och bultandet. Talade med luften eller någon eller ingen eller oss. Han sträckte inte ens ut muggen till de passagerarna som satt på stolarna närmast honom när han var klar och vagnen började rulla in vid perrongen. Han gick bara av och in på nästa vagn. Hans livshistoria verkade gå på automatik. När man upprepar samma ord allt för många gånger tappar man tillslut bort dess mening. Bokstäverna blir lika oförståeliga som innan man lärde sig om deras innebörd och möjligheter.

 

Jag vet inte vad jag skall göra åt mig själv, allt, dem, deras situation, allt annat, de som släpades ut ur deras hem och påtvingades en färd, vad kan jag göra i detta landet? Jag kan bara språket hyfsat.

 

Vad kan man göra åt världen. Det räcker inte att konstatera att det är förjävligt och måla ett par halvkassa akvareller i dovt grönsvarta nyanser. Vad kan man göra?

 

Fan. Jag vill slåss, men jag vet inte var min drake är. Jag vill dra min lans, men jag vet inte mot vad. Allt jag ser är blottade benknotor, rött kött, senor, avslitna lober. Allt jag hör är andetagen, de tunga. Hånskrattet. Kugghjulen, metallen mot metallen, Orden efter orden, vad kan jag göra för att bara få dem att sluta?

 

Jag vill göra allt bra. ALLT. Det är inte kul. Jag vill bära allt på mina axlar, vara Atlas, låt det vara min förbannelse, jag vill bära och vackla och resa mig, darra till. Bära. Jag vill kunna bära dem alla, allt. Trots att jag vet att jag inte kan. Vad fan gör jag för nytta för världen när jag bara går runt här och lär mig franska och köper saker och skrattar och dricker vin och är och går på museum, träffar trevliga människor, dricker öl, läser franska, handlar grönsaker och inte gör något annat än vänder bort blicken och letar efter ståndet som säljer billiga, antagligen fabriksproducerade förintelseägg när mannen med de deformerade benen sitter och tigger, vaggar fram och tillbaka på marken och det har regnat, och marken är full av söndertrasad frukt och runt honom köps mat och han ber och han vaggar och vi går och det är en massa och de basunerar ut priset och jag ser bort och jag skriker och jag håller käften och jag går och ingen säger något och Nima ser äggståndet och havet av människor sluter sig kring hans halvö som Seine kring Île de la Cite och vi går dit och vi köper och ingen säger något om sånt och vi går och hälsar på hotellfamiljen och han bjuder oss på kaffe och vi pratar och jag förstår det mesta och han har åsikter och han hatar Frankrike och han tycker att vi är dumma i huvudet som kommer hit för att lära oss franska och han frågar varför och jag vet inte och jag drar ihop en vals om att jag vill läsa böcker på deras originalspråk, att jag tycker om att lära mig språk och att det är praktiskt att kunna, vilket stämmer alltihopa, och han kritiserar det jag säger och jag är lite argumentslös och jag skäms och jag lyckas byta samtalsämne och allt är bra och han pratar om varför han hatar araber och jag blir trött i hjärtat och jag svarar diplomatiskt att jag kan ingenting om araber så jag kan varken hålla med eller säga emot men att det är väl rätt jävla omöjligt att säga så om en hel folkgrupp. Och nu sitter jag här.

 

Klockan har hunnit bli halv tre. Klockan 9 imorgon skall jag gå upp. Rättelse. Kvart i 2.

Jag är rädd att jag är ett rätt miserabelt stycke människa.


.



fast åt andra hållet.

Efter. Ska lv

FL1
Where did you first meet her?

A
I have always met her. Might sound weird, but I don´t remember meting her. She has always been there.

FL1
That´s pretty, but tell me when she entered you life.

A
In Malmö, 1965. Or not that very year, but I can lova you that it was not earlier.

FL1
How do you know?

A
Because I was born that year.
The first acctual minne jag har av henne är från skolan. Hon hade flätor och en ljusblå kjol. Fräknar, eller det hade hon alltid, men när jag tänker tillbaka på henne som hon var då så minns jag (det ansiktet) och) de fräknarna.

FL1
Vad hade ni för relaion när ni växte upp?

A
Hon var Louise. Hon var där. Till höger i klassrummet. På rasterna stod hon ut litegrann.

FL1
Stod ut?

A
Eller stod in, snarare. Vad hon är gjorde, hon sprang, eller lekte kurragömma eller var med de andra tjejerna så gjorde hon det inte lika mycket, you know? Det var liksom något där. När ingen pratade med henne så verkade hon tänka.

FL1
Kan du specifiera er relation ytterligare?

A
Vi var inte direkt vänner när vi var små, runt åtta nio, men sen på mellanstadiet så blev vi det.

FL1
Du och Louise?

A
Ja, och en kille till. Vi bodde grannar.

FL1
Vad hette han?

A
Johannes.

FL1
Brennman?

A
Ja.

FL1
Bodde ni alla grannar?

A
Ja. Jag och Johannes hade varit vänner sen vi föddes och våra mammor tyckte synd om Louise så vi tvingades börja leka med henne. Men sen blev vi vänner på riktigt.

FL1
Du säger att era mammor tyckte synd om henne.

A
Ja.

FL1
Varför?

A
Hennes familj var inte den bästa.

FL1
Kan du utveckla?

Paus.
väntar

A
Hon hade otur. Eller tur. Mamman mådde inte alltid bra. Hon var min dagmamma när jag var riktigt liten men när hon började må sämre tror jag inte att mamma litade på henne tillräckligt för att låta mig vara där. Hon skulle aldrig gjort något mot så man, ja ,men jo, men hon gjorde bara saker mot sig själv.

FL1
Som vad?

A
En gång, när vi skulle baka vid jul stoppade hon huvudet i ugnen när vi var i köket, Louise också. Men hon överlevde. Pappan var också hemma den dagen, han kom in. Ryckte ut henne och slog till henne. Hennes ögon var trötta, han drog in henne i rummet intill och vi var kvar i köket. Men han räddade henne nog då.

Louise

Dagen byter sakta färg utanför min balkong och jag saknar dig.

Jag önskar jag kunde ringa dig.

.


kvinnorna brinner, kvinnorna brinner. etc.


Louise


RSS 2.0