YourAnything

Innan de kommer hit och hälsar på skall jag ha skrivit tackbreven. Nu fan. Och detta är bara början.

FL1
Where did you first meet her?

A
I have always met her. Might sound weird, but I don´t remember meting her. She has always been there.

FL1
That´s pretty, but tell me when she entered you life.

A
In Malmö, 1965. Or not that very year, but I can lova you that it was not earlier.

FL1
How do you know?

A
Because I was born that year.
The first acctual minne jag har av henne är från skolan. Hon hade flätor och en ljusblå kjol. Fräknar, eller det hade hon alltid, men när jag tänker tillbaka på henne som hon var då så minns jag (det ansiktet) och) de fräknarna.

FL1
Vad hade ni för relaion när ni växte upp?

A
Hon var Louise. Hon var där. Till höger i klassrummet. På rasterna stod hon ut litegrann.

FL1
Stod ut?

A
Eller stod in, snarare. Vad hon är gjorde, hon sprang, eller lekte kurragömma eller var med de andra tjejerna så gjorde hon det inte lika mycket, you know? Det var liksom något där. När ingen pratade med henne så verkade hon tänka.

FL1
Kan du specifiera er relation ytterligare?

A
Vi var inte direkt vänner när vi var små, runt åtta nio, men sen på mellanstadiet så blev vi det.

FL1
Du och Louise?

A
Ja, och en kille till. Vi bodde grannar.

FL1
Vad hette han?

A
Johannes.

FL1
Brennman?

A
Ja.

FL1
Bodde ni alla grannar?

A
Ja. Jag och Johannes hade varit vänner sen vi föddes och våra mammor tyckte synd om Louise så vi tvingades börja leka med henne. Men sen blev vi vänner på riktigt.

FL1
Du säger att era mammor tyckte synd om henne.

A
Ja.

FL1
Varför?

A
Hennes familj var inte den bästa.

FL1
Kan du utveckla?

Paus.
väntar

A
Hon hade otur. Eller tur. Mamman mådde inte alltid bra. Hon var min dagmamma när jag var riktigt liten men när hon började må sämre tror jag inte att mamma litade på henne tillräckligt för att låta mig vara där. Hon skulle aldrig gjort något mot så man, ja ,men jo, men hon gjorde bara saker mot sig själv.

FL1
Som vad?

A
En gång, när vi skulle baka vid jul stoppade hon huvudet i ugnen när vi var i köket, Louise också. Men hon överlevde. Pappan var också hemma den dagen, han kom in. Ryckte ut henne och slog till henne. Hennes ögon var trötta, han drog in henne i rummet intill och vi var kvar i köket. Men han räddade henne nog då.

Jag lämnar er för ett tag. För ett litet tag. Det är dags att börja skriva ur mig S. Nu. Vi ses snart, kära ni mina fyra.

With your name I knew
you held no silence
, som kraftverk och som åska
mot morgon våt som jord.

Hans namn är Johannes Brennman.

Men sen, när han vinkade in mig i rummet och rummet var fyllt av dig och du var så vacker att jag stängde av och jag och jag och han rörde mig i nacken, drog fingerspetsarna mot nackhuden och sade att han inte kunde sluta röra mig, men det var inte elektriskt, trots att mina händer skakade och mina ben och mitt hjärta skakade så var det inte extas och jag vet inte men kanske var det du. Efteråt, när vi pratade och du hade utsläppt hår, min själ. Du är det vackraste jag har sett och att jag aldrig kommer få föra händerna över ditt armhår, släta till det, lägga det åt rätt håll, som en katt, medhårs, i tystnad, i väntan, stanna, kyssa dig i nackhalsen, läsa av dig i mökret som om jag vore blind och du min skrift, dricka dig som om jag vore törsten och du min källa. Du är mig en fjärran eld. Om man skall ta till de orden.

Jag hade glömt hur du såg ut. Eller, det kanske inte hade gjort någon skillnad. Du kanske är annorlunda nu.

Bakom hennes papperstunna hud bultar en vilja. En önskan bunden djupt, av de fina blodådrorna fjättrad bara några millimetrar under handledshuden. Nästan synlig.

I sitt eget Sävbyholm väntar hon på att livet skall börja. Att ridån skall falla. Allas blickar. Riktas mot. Henne.
Att de alla som sett henne,
Bakom tunna väggar slår hennes hjärta i takt
med
generationen som väntar på sig själv.

När han förstod att pistolen nu var osäkrad och riktad mot hans bakhuvud tycktes den situation hon försatt dem i vara inget annat än oidentifierbart grym och han förbannade hennes existens för första gången i sitt liv.

- I just got of the phone with Mary-Anne.
- What´s the problem?
- I´ll fucking tell you what the problem is. She told me that you went to Florida. She saw you. Drive away. She saw you.
- Louise, calm down. I ain´t been to Florida. I havn´t. I promise.
- Don´t lie! She told me you took the car. And the car was cone. Last Tuesday. And when I came back again it was stil wasn´t there. The car was gone and she saw you!
- I was on a business trip last Tuesday, Louise. I was on a buisness trip. You know that. I told you. Put down the knife.
- That´s not what she said.
- Then what did she say?
- She told me that she saw you take the car, with lot´s of bags in it. You lit a cigarette and took of. With the top down. She said you looked happy.
- How could she know that i was going to Florida?
- She saw it on you.
- How do you see on a person if they are going to Florida?
- They look happy, she said.
- Louise, come here. If I were going to Florida, would I then look happy?
- (oidentifierbart grymt)
- I can´t hear you Louise.
- No you wouldn´t.
- Then why did you believe her? Or did she tell you anything else that made her think I was going to Florida?
- No she didn´t, alright? She didn´t even... I am just so scared that you would. I don´t want to loose you.
- You ain´t loosing me Louise. You ain´t loosing me. I promise you that.
- You can´t promise something like that.
- I can do anything for you Louise.
- Stop. You can´t promise me something like that, it ain´t funny. What if they come here? What if they find out your real name? What if they find Molly and Sam? Do we even know what they are capable of?
- It ain´t gonna happen Louise.
- How can you say...
- I just can. Ok? I just can. Now come here.

When the new week began his mind still contained numerous questions with no answers in sight. It all felt like nothing but a distant yet painful flash of shame that over and over whooped his back with the weight of a thousand yesterdays.

Jag drömde om dig inatt.

Du rökte. Därför visste jag att det var en dröm. Du var levande och du var glad över att se mig, på ditt sätt. Jag skulle hämta mat och när jag bad dig att vänta på mig skrattade du lite. När jag kom tillbaka var du borta. Senare, när jag frågade varför du försvann frågade du:
- Vad valde du till grytan?
- Potatismos, svarade jag.

Du fnös och sa att potatismos fan är det äckligaste du vet.
& sen var vi.

thus the night broke it´s shackles.