.

Finns det någon lista, vet du det? Om det finns? En lista. Där de har skrivit upp, i sann ordning, vad världen behöver. Vilken plats som står tom. Vem man skall ringa för att ställa sig i kö och ställa sig upp. Blotta strupen och buken för de rätta knivarna. Vems hand man kan hålla, då det börjar skaka i lederna när ögonen glöder behärskat och de vädrar blod. Vilken riktning man skall lägga sig i.


Jag önskar jag var fanatisk och rabiat; att jag tog steg och tog dem och inte ägnade ens en halv tanke åt vems mark jag trampade på eller vad det var som krasade alldeles nyss. Att jag kunde få inbilla mig att det finns en sann riktning mot vilken jag färdades. Att mina steg var värdefulla, att de var allt.


.



fast åt andra hållet.

Kan det

möjligtvis vara så att vi är värdelösa, egentligen? Vad gör vi? Varför gör vi? Borde vi? Är vi? Egentligen bara ett oerhört, oerhört värdelöst och onödig sorts djur. Kontraprodukivt. Skjuter saker i foten. Om och om igen.

.

Jag vill inte acceptera att det skall vara vintern som kryper över mig, för jag vill inte. jag vill inte att det skall vara det. jag vill inte vara så svag. jag vill inte. jag vill inte gråta. jag vill inte ligga med huvudet under dess fot, ett år till. jag vill vägra. jag vill resa på huvudet, långsamt och titta in i hennes ögon och skrämma henne. jag vill upp, vacklande men säkert, som Bruce Willis, du tror att han är död, men Bruce dör aldrig, nej han reser sig med blod i ansiktet, kulhål i bröstkorgen, vilken vanlig dödlig som helst skulle ha gett upp och dött, precis där, på fläcken, men nej. Inte Bruce. Inte han inte. Han skjuter huvudet av vintern. Skott. Skott. SkottSkottSkott. Tyst. Andetag. Aahhhaah. Aaaahaaah. Blodet rinner ur Bruce, men han står där, eld i ögonen och en stor jävla pistol i handen. Och Vintern dör. Ögon som skålar, hon dör. Där. Och Bruce får ligga sen. Fast han är flintis.


'

It is cracking at the seams. I don´t know how much longer this old fortress can hold. My stomach is turning my beds are burning, det bästa jag gjort den här veckan var att ligga med en man. Och därefter gråta. Det kan bli bra material, tänkte jag. Men det är bara damm här.

och ja, jag kunde inte riktigt applådera när hon dansade, det tog emot men du tittade på mig. Tror jag. Hon sträckte vristen och log och här är bara damm. Vi ekar ut över skogen nu. Spökena och jag.



- Du är allt konstig du, sa en.
- Soulmate, skrek en annan. Halvt ironiskt.
Men bara halvt tror jag.


Men här är bara damm.

Lutar man pannan mot det absorberas det av det överflödiga fettet och blir, även på ett konkret plan. Damm är sällan klädsamt. i alla fall inte där jag kommer ifrån.

- Vad härligt att höra dig.

Om de bara kunde förstå min lingvisticus morsecodius.
Då hade vi gråtit ikapp, som ett fotbollslag, som en vårvindstuva, ett begravningsbarn, begravningsbarnbarn och  händerna som bara ville väl, det skulle inte göra ont, inte kännas, bara vi slappnade av.

RSS 2.0