YourAnything

När jag åkte hem med metron häromdagen satt det en gammal kvinna på en bänk. Hennes hår var grått och låg i toviga dreads. Hon var smal, så smal. Man såg på hennes handleder hur smal hon var, som tunna tunna kvistar bara. Hon knäppte upp gylfen och stoppade i handen. Såg mig rakt in i ögonen och fortsatte. Jag såg bort. Jag såg bort, jag ser bort.

 

 

 

jag förstår inte var du vill ha mig i din värld. det kan inte vara där du öppnar på kammaren, släpper in ljus och låter mörker välla, för inte har då någon dörr ens gläntat när jag varit i närheten. inte kan det då heller vara där du skrattar och vickar på huvudet och äter glass och badar eller bakar en liten kaka. för det känns bara inte som det. och inte heller där du fördjuper, driver med vinden i vågorna, sjunker i dyningar & artikulerar meningar för meningsfullt utbyte av åsikter och drivved tjänster eld sten morgon galler i ett djup bakom här och där, nej och nu. och nej. för dit har vi inte kommit än. lås och bom och stop och nej och tack och hej och punkt. reserverad för mig är platsen bredvid kröken och slutet där ben blir vinkeljärn och strupar viberer och skall det göras skall det fan göras tufft, frustch, och du ställer mig på platsen där vita torn exploderar i gråa duvor som exploderar i var över mitt ansikte och skogen kommer närmare och jag faller på knä inför den vita buk som skrämmer.

 

Jag önskar att jag aldrig lärt känna någon som skriver med självmord.

 

Idag satte kvinnan med håret och lukten sig mitt emot mig på metron. Hennes tidningar var bundna i en nästan perfekt kvadrat, i mitten en stapel med plastmuggar. Hon pratade med mig, men jag förstod inte vad hon sa. Hon pratade varken fort eller sluddrigt, ingen markant eller enorm dialekt. Jag bara förstod inte. När hon gick av vid Convention kom en annan man på. Han talade om sitt liv, pappmuggen i ena handen, den andra om metallstängerna, som en dansös bland dämpade röda ljusridåer och bultandet. Talade med luften eller någon eller ingen eller oss. Han sträckte inte ens ut muggen till de passagerarna som satt på stolarna närmast honom när han var klar och vagnen började rulla in vid perrongen. Han gick bara av och in på nästa vagn. Hans livshistoria verkade gå på automatik. När man upprepar samma ord allt för många gånger tappar man tillslut bort dess mening. Bokstäverna blir lika oförståeliga som innan man lärde sig om deras innebörd och möjligheter.

 

Jag vet inte vad jag skall göra åt mig själv, allt, dem, deras situation, allt annat, de som släpades ut ur deras hem och påtvingades en färd, vad kan jag göra i detta landet? Jag kan bara språket hyfsat.

 

Vad kan man göra åt världen. Det räcker inte att konstatera att det är förjävligt och måla ett par halvkassa akvareller i dovt grönsvarta nyanser. Vad kan man göra?

 

Fan. Jag vill slåss, men jag vet inte var min drake är. Jag vill dra min lans, men jag vet inte mot vad. Allt jag ser är blottade benknotor, rött kött, senor, avslitna lober. Allt jag hör är andetagen, de tunga. Hånskrattet. Kugghjulen, metallen mot metallen, Orden efter orden, vad kan jag göra för att bara få dem att sluta?

 

Jag vill göra allt bra. ALLT. Det är inte kul. Jag vill bära allt på mina axlar, vara Atlas, låt det vara min förbannelse, jag vill bära och vackla och resa mig, darra till. Bära. Jag vill kunna bära dem alla, allt. Trots att jag vet att jag inte kan. Vad fan gör jag för nytta för världen när jag bara går runt här och lär mig franska och köper saker och skrattar och dricker vin och är och går på museum, träffar trevliga människor, dricker öl, läser franska, handlar grönsaker och inte gör något annat än vänder bort blicken och letar efter ståndet som säljer billiga, antagligen fabriksproducerade förintelseägg när mannen med de deformerade benen sitter och tigger, vaggar fram och tillbaka på marken och det har regnat, och marken är full av söndertrasad frukt och runt honom köps mat och han ber och han vaggar och vi går och det är en massa och de basunerar ut priset och jag ser bort och jag skriker och jag håller käften och jag går och ingen säger något och Nima ser äggståndet och havet av människor sluter sig kring hans halvö som Seine kring Île de la Cite och vi går dit och vi köper och ingen säger något om sånt och vi går och hälsar på hotellfamiljen och han bjuder oss på kaffe och vi pratar och jag förstår det mesta och han har åsikter och han hatar Frankrike och han tycker att vi är dumma i huvudet som kommer hit för att lära oss franska och han frågar varför och jag vet inte och jag drar ihop en vals om att jag vill läsa böcker på deras originalspråk, att jag tycker om att lära mig språk och att det är praktiskt att kunna, vilket stämmer alltihopa, och han kritiserar det jag säger och jag är lite argumentslös och jag skäms och jag lyckas byta samtalsämne och allt är bra och han pratar om varför han hatar araber och jag blir trött i hjärtat och jag svarar diplomatiskt att jag kan ingenting om araber så jag kan varken hålla med eller säga emot men att det är väl rätt jävla omöjligt att säga så om en hel folkgrupp. Och nu sitter jag här.

 

Klockan har hunnit bli halv tre. Klockan 9 imorgon skall jag gå upp. Rättelse. Kvart i 2.

Jag är rädd att jag är ett rätt miserabelt stycke människa.