YourAnything

thus the night broke it´s shackles.

Igår natt kom en sådan stund då jag önskade att jag kände dig bra nog för att kunna ringa dig och berätta om sånt där. De stunderna kommer då och då. De är lite som rundgång i tankesystemet. Tre knapptryck och sen ligger ditt nummer där på skärmen. Sesam öppnar sig aldrig för det är aldrig någon som säger åt sesam att öppna något. Bända upp. Sära. Urskilja. Belysa åtskilliga ögonblick. Lägga dem i någons handflata, vrida och vända. Bända. Because the night belongs to lovers. Det är alltså därför. Bra att veta.

Där ser du!

Där är en sån sak som jag skulle vilja berätta för dig. Istället fräter den vidare här. Man vet vad som kommer hända. Inga förhastade rörelser. En maktbalans borde bevaras och inte ens ditt sätt att gå skall få rubba den. Inga buttra steg skall få räknas, inga händer i några fickor, inte ens den stadigaste av blickar, monterad i marken. Inga långkramar, inget inget inget. En maktbalans är intet utan lindansen och kvinnan där uppe dör om hon faller för hon är som vi alla. Dräpbart kött. Vi kan inte flyga, vi har inga vingar, evolutionen proriterade hårlös hud så om vi faller faller vi allt för hårt.

( en gång onanerade hon till Das Kapital. )



fast det vågade hon inte berätta. de skulle tycka att hon överdrev lite.

Jag satt och letade efter FNs koppling och ansvarstagande i och kring konflikten på Nordirland perioden 1960-1975 (för det gör alla normala 17åringar, right?) (nej, det gör de inte.) (jag gör det bara för att jag skall lämna in en konfliktanalys på torsdag. som skall vara 10 sidor lång och jäävligt bra) (skitsaksamma).

När jag satt här, i min lördag och såg den sakta försvinna längs apelsinlundarna hittade jag helt plötsligt den avhandling jag letat efter i, minst en timme. Jag blev så glag att jag skrek:

- YES!!! MOTTAFOKKA! YES! Haaa! Där fick du, YES! Oh yeah. OÅH JA!

Då insåg jag att jag är på tok för seriös med mitt skolarbete just nu. Då fattade jag även beslutet att supa skallen av mig nästa vecka.

för det är nämligen så jävla tråkigt att försöka skriva om mitt liv här, för det går inte, för skall det benas ut någonstans skall det fan inte göras här och därför skiter man i det för det är det man tydligen skall börja göra och kvinna väljer då att skita i det så som kvinna borde och skriver istället om Dem.

Plockar ner Dem från väggen, knackar på dörrarna och lockar dem ur hjärngångar ut på gårdsplanen och sen sitter kvinna kvinna man man man tills morgonen är en spansk gryning som berättar freudianska sagor, ljuger, bekänner, känner, tömmer, transformerar, trancenderar, kolliderar, exploderar, imploderar intill en eldstad som brinner igenom natten och spränger den betong som tilldelas och ja, n, tenderar att lämna sällskapet mitt i natttimmarna för i en eldstad smälter jag det som är till det som kan bli av det som redan finns men ännu inte går att servera på det plåtfat jag önskar för det.

Och för en gångs skull, så skiter jag faktiskt även i ifall du förstår Dem.

Som en solkatt. Motorhuv. Duvblå lack. Flagnande. Bilens röda rostmetall skymtar. Louise är denna bilen. En gammal bil som kunde körts av kvinnorna , burit ben som är som karvade ur solid gudomlighet, burit dem med motorn vibrerande och hastighetsmätaren stegrandes, en puls, en stolthet och ett uppgrag. Kunde ha burit. Kunde ha spunnit.

Hennes kropp mot motorhuven. Bilar av en såpass gammal modell är gjord av .
(någon metall)

När en sol vid den här breddgraden strålar vid middagstid i den här vinkeln kan den nå temperaturer upp till fyrtionfem grader. Melodys hud är snövit. Shortsen skär in i låren. Lämnar rött. Hon är piskrapp.



En viktig del i tillverkningsprocessen är stöpningen av karossen. Inredningen är mer sällan en viktig detalj då syftet är vad det vanligtvis är nu för tiden. I högre klassen mer förekommande som prioritetsobjekt.

- Bilen behövde inte motorn. Karossen var A och O.
När vi letade efter en bil till inspelningen ville vi inte bara ha en bil utan vi ville ha bilen. För, let´s face it. Bilar finns. Bilar finns överallt. I varenda jävla film nu för tiden finns en bil.Det finns tillockmed filmer om bilar - Jase, vad hetter den där jävla filmen om en bil?
- Vilken film?
- Den som var så jävla värdelös
- Ny?
- Rätt så fan. Grön bil. Tecknad. Disney tror jag.
- Bilar.
- Va?
- Bilar. Cars
- Avisstfan. Cars. Gulligt, för hela familjen och det slutar fint och det är jättekul. Visst. För dem. Men det är inte så vi jobbar, va. Vi skulle ha en bil, och det skulle fan inte vara den sortens bil man gör MacDonaldsaleksaker av om du fattar vad jag menar. Vi skulle ha en bil som du inte skulle presentera för din mamma va. Fick leta va. En  Xxxx Xxx skulle det vara. En riktig jävla bil. Har du träffat honom än?
- Ja, det har jag.
- Då vet du. Han är bestämd va. Han var visioner. Massor av dem. I det där huvudet han har. Det där geniala jävla huvudet. Massor av idéer och grejer. Vill han ha en Xxxx Xxx. Folk säger att han är lite konstig men de förstår inte visionen, va. Den förstår man först när man ser henne där, när man ser henne, där, i bilen. Jesus. De två. För nån som mig är det lätt att glömma av frun då va.

Hennes kärlek för honom är som ett jävla vattenfall, nej, fel. Börjar om. Den är som kärnkraftsolycka, ett haveri. För ett vattenfall är något relativt konstant, det faller och faller och faller, det är vatten i ett kretslopp, det är beräknat och naturen klarar av det och morgondagen börjar klockan åtta igen, men en kärnkraftsolycka är något helt annat.

Ett kärnkraftsverk i på sammanbrottets rand är inte naturligt. Det är ett mänsklighetens kuvade avelsfoster som spränger gallerkonstruktionen, explotamefanderar och vanställer omgivningen på alla plan som erbjuds och fler därtill. Ge bara en möjlighet till felantändning och innan du vet ordet av är byggnaden övertänd och elden är och den är och den visar inga tecken på att vila ens en halv sekund utan är ett vilddjur, ett bengaliskt eldsdjur och radioaktiv strålning pulserar ut ur dess porer som om luften bar mikroskopiska men förbannade KGBagenter, ut i luften och du andas och din barn andas med de andas med deformerade lungor för just sådan är hennes kärlek. Man kan, med skicklighet, mod och beslutsamhet gömma den under ett tyst betongskal men ingen vet vad som eldsdjuret gör under betongen och ingen vet när även denna bur skall sprängas, om den kan sprängas för sådant är eldsdjuret.

Sådan är hennes kärlek.

Men ännu är reaktorn en enbart reaktor bland de många. Ännu är han vandrande sin egen stig och ännu är illusionen om hans oändliga godhet hennes kompanjon i lastbilshytt efter strömavbrott efter måndagsnatt med måndagsbarnet intill uranets livspuls.