Från Louises vägg, 1.
Hennes kärlek för honom är som ett jävla vattenfall, nej, fel. Börjar om. Den är som kärnkraftsolycka, ett haveri. För ett vattenfall är något relativt konstant, det faller och faller och faller, det är vatten i ett kretslopp, det är beräknat och naturen klarar av det och morgondagen börjar klockan åtta igen, men en kärnkraftsolycka är något helt annat.
Ett kärnkraftsverk i på sammanbrottets rand är inte naturligt. Det är ett mänsklighetens kuvade avelsfoster som spränger gallerkonstruktionen, explotamefanderar och vanställer omgivningen på alla plan som erbjuds och fler därtill. Ge bara en möjlighet till felantändning och innan du vet ordet av är byggnaden övertänd och elden är och den är och den visar inga tecken på att vila ens en halv sekund utan är ett vilddjur, ett bengaliskt eldsdjur och radioaktiv strålning pulserar ut ur dess porer som om luften bar mikroskopiska men förbannade KGBagenter, ut i luften och du andas och din barn andas med de andas med deformerade lungor för just sådan är hennes kärlek. Man kan, med skicklighet, mod och beslutsamhet gömma den under ett tyst betongskal men ingen vet vad som eldsdjuret gör under betongen och ingen vet när även denna bur skall sprängas, om den kan sprängas för sådant är eldsdjuret.
Sådan är hennes kärlek.
Men ännu är reaktorn en enbart reaktor bland de många. Ännu är han vandrande sin egen stig och ännu är illusionen om hans oändliga godhet hennes kompanjon i lastbilshytt efter strömavbrott efter måndagsnatt med måndagsbarnet intill uranets livspuls.
Ett kärnkraftsverk i på sammanbrottets rand är inte naturligt. Det är ett mänsklighetens kuvade avelsfoster som spränger gallerkonstruktionen, explotamefanderar och vanställer omgivningen på alla plan som erbjuds och fler därtill. Ge bara en möjlighet till felantändning och innan du vet ordet av är byggnaden övertänd och elden är och den är och den visar inga tecken på att vila ens en halv sekund utan är ett vilddjur, ett bengaliskt eldsdjur och radioaktiv strålning pulserar ut ur dess porer som om luften bar mikroskopiska men förbannade KGBagenter, ut i luften och du andas och din barn andas med de andas med deformerade lungor för just sådan är hennes kärlek. Man kan, med skicklighet, mod och beslutsamhet gömma den under ett tyst betongskal men ingen vet vad som eldsdjuret gör under betongen och ingen vet när även denna bur skall sprängas, om den kan sprängas för sådant är eldsdjuret.
Sådan är hennes kärlek.
Men ännu är reaktorn en enbart reaktor bland de många. Ännu är han vandrande sin egen stig och ännu är illusionen om hans oändliga godhet hennes kompanjon i lastbilshytt efter strömavbrott efter måndagsnatt med måndagsbarnet intill uranets livspuls.
Kommentarer
Trackback
