YourAnything

You ever get the feeling that times changed without your permission?

Att man helt plötsligt vaknar upp och märker att alla gamla vänner och ansiktens liv också skende iväg i samma takt som ditt eget? Att tiden obönhörligt rör sig framåt, likt vatten på en sluttande grusväg. Till en början rinner allt vatten tilsammans, men desto längre ner längs vägen vi kommer, desto mer delar det upp sig i mindre och mindre rännilar, tills de alla dör, torkar ut eller blir till gegga och dödas av ett tjockt barn som kommer rullande.
(klockan är halv 2, och då får liknelser lov att vara värdelösa)

Anywho. The reason for being so melodramatic is a dinner with some old högstadie-friends of mine. Jesus. Vi är alla oss själva, vi tycker fortfarande om varandra, men vi har alla, i olika grad, blivit misshandlade av livet i var sin mörk gränd. Some found love, some found succes, some beauty, but I´m still the worst singer.

Ibland (let´s not be untrue, ganska ofta) funderar jag kring hur mycket man egentligen vet om sina vänner. Om vad det är de gömmer för mig, likt jag gömmer mina skrymslen för dem. Ända sen jag var liten ville jag uppfinna ett utag i hjärnan. Man skulle koppla in en sladd mellan två personer och sen skulle man kunna gå in i varandras medvetanden. Ocensuerat, ärligt, brutalt, slaskande kompakt. Inga påhitt. Inga försköningar. Man skulle efter ett par sekunder få total förståelse och inblick i en annan människas liv och åsikter.
Om jag hade varit en liten nerd med manchesterbyxorna upp i armhålorna och den utsökta, flackande stirrblicken bakom mina flaskbottnade glasögon hade jag lätt kammat hem ett nobelpris på det där. Men icke, har man valt diskursteorier och samhäll så har man.
Men jag är fast på det hypotetiska scenariot, måste erkännas.

Min skrivproduktion är reducerad till den här bloggen, sadly enough. Får väl skaffa mig SARS så jag har något att skylla på. Eller lura i mig själv att jag samlar verklighet.

Jag har slått iväg en liten funderare idag. Kom hem från det nya årets efterdyningar, lyssnandes till Ane Brun och frossandes på amerikanska pannkakor letade jag mig in på Navid Modiris blogg. Ska nog starta en seriös blogg. Eller hitta något tema på den här.

Kanska lista olika saker per dag, som 10 konstiga sätt att dö på, de 5 godaste tandkrämerna eller nordens 3 fulaste djur. Eller så kan man leta upp obscena band som slaktar småfåglar på scen i en demonstaion mot patriarkatets hänsynslösa exploation av det täckta könet. Eller lägga upp små futuristiska Haiku-dikter.

Eller! Oh. Nu kom den bästa idén och sparkade mig i magen.
Jag ska blogga och för varje dag presentea ett ämne man kan blogga om, för att underlätta för alla med hjärnblockader, alla som vill följa med strömmen men har fantasibrist, alla som har för mycket fritid eller alla som har en fetisch på konstiga infall.
Eller bara för alla som vill ha lite skev, okomplicerad, icke-ställningstagskrävande läsning när de väntar på att makaronivattnet ska koka klart.

Mitt första nyårslöfte var att störta Blondinbella, men får kanske lägga det projektet på is.

Bloggsverige! När ingen längre vill läsa om era klädbyten, tonårsfödslar eller mingelfester, här kommer räddaren som kan fiska tillbaka alla de här livsnödvändiga läsarna igen; BloggAkuten-Din vän i Idétorkan.

ha. eller inte.

Amen. Nu blir det Führens Elit med världens bästa Fredrik. Plus valnötter och russin. Fan vad gott det är.

här ligger jag och är nöjd.
så det så.

Jag ligger här mitt i deppnormen med jantelagen och klumphalsgråten utanför i kylan och är nöjd utav bara helvete. Och varför det, ni nu undra, mina underbara läsare. Alla ni som perverst letar uppdaterade inlägg signerade Ceca, bara dregglar och onanerar av förväntan. (reds.an; there are like, two.)

Jo, för jag har en ny dator. En lacksvart skönhet som får min själ att drypa av kapitalistisk, teknikhungrig, sinneslös åtrå.

Soon my Jack will be born. Hoehoe.

Idag tänkte jag börja med något.
Det blev inte riktigt av.

Idag tänkte jag sätta mig och vara duktig.
Det blev inte heller riktigt av.


Istället åkte jag kollektivt och frös tillsammans med en människa.
Jag hade även lite skuldkänslor, mig själv att skylla
 ack ja,
men vad ska man göra?

Så jag frös lite till, klagade på vintern och glömde vantarna.
Vaknade tidigt med en man, vinkade av honom i morgongrummlet
innan han försvann ut i mörkret
somnade om
vaknade för sent.
Skämdes i mina klackar när det ekade i tystnaden,
tappade bort min logik i två timmar
och trivdes ganska bra.

Sjöng för mig själv på toaletteen
i ett café:
Free your mind
and the rest will follow,
Jävligt sant tänkte jag och filosoferade simultant vidare
kring hur rätt den har,
kom ihåg att jag glömt vem som gjort den,
men mindes att
den är jävligt rätt.

Frös vidare ut i eftermiddagen,
som oftast liknar natten,
åkte lite mer kollektivt
och pratade med en man jag saknar
lite då och då.

idag var det vinter ett tag.


och jag förälskar mig mer och mer i Ane Brun.
Det första jag gör efter skolan imorgon är att kubba till Stadsbiblioteket, fixa le lånekort, låna hennes röst och få igång en riktig musikorgasm hemma i min vita fotölj.

Vintern;
en årstid som för med sig monstertankar ( se ovanstående definition), kyla och framtidspanik.
Även snö, levande ljus och en ökad fikabudget,
ytterligare kyla och familjemiddagar
operabesök, julaftonar, hemmafester och stickade halsdukar.
Kondensdroppar som samlas i stickade halsdukar
, främst i munområdet,
orsakade av den varma andedräkten som dör, avlider
kyls ner till obehagliga vätskepärlor.

Symptomer kring vintern varierar, allt från momenterial lycka och upprymdhet över vackra vita dagar,
till bastudeppressioner bakom låsta familjedörrar orsakade av de återkommande monstertankarna är vanliga bland många av patienterna.
Även en ökan längtan efter sommaren och Festivalerna har observetars.


Botemedlet är kajkanter i Göteborgs skärgård beströdda av det sista höstsolen, röda yllekappor, chailatte från Espresso House, ciggaretter systemkameror och goda vänner ssällskap.
Även filmer, filtar, popcorn och vatten är ett väl beprövat botemedel.
Pojkvänner höjjer effekten av den sistnämnda behandlingsmetoden.

I´m everybodys something

am to be lying on the kitchenfloor
chopping clouds  by my side
finding peace in reality


som om allt är en detalj i er vardag.
inget mer.

slow days passing
Sitter i skolan entré och väntar på en liten klassvän för att jobba lite på en minilektion om svensk språkhistoria. Inget får mina byxor så våta som runskrift och Strindberg. höhö.
Är trött som aldrig förr, but happy lite Jack after he ate the magic beans. Jag ska nämligen på skrivarkurs för Navid Modiri och Andreas Roman. Maah.
En litterär orgasm värdig Horrace Engdahl sköljer över mig lite titt som tätt.

Antar att skrivandet är min kompensation för att jag är tondöv, och avundsjuk på alla esteter som är sådär smalt, oåtkomligt snygga.
Brittiska indie-killar, hej vem kan motstå?
Så istället för att kunna lite sexigt disskutera konstiga, smala uppcoming band från Nya Zeeland med bisexuella sångare with just oh that special sound, så leker jag att jag kan skriva istället.
Horar mig med p3 och går på poetry slam och går på bokmässan och läser böcker  för att leka att jag nästan kanske kan misstas för estet jag med.

Hah.älska att 30 minuters väntande mynnar ut i en haltande, astmatiskt dödsryckande psykoanalys.

hoho

Tillbaka för fan.

Kände för att vara helt otroligt myket av en samtidshora och göra en liten lovenote med låtar som bara lägger sig som bomull runt alla inre organ och gör det underbart att spendera cualitytime med sig själv.
Enjoy, all you unexcisting readers.

Hej lilla blogg.

Igår blev det höst. Invigde hösten på mitt eget lilla sätt, regnpromenader med mig själv och Damien Rice i secondhand affärer och bokhandlar. Med en ny, vit halsduk som lite fulsött bolmar upp sig och tappert skyddar mig från omvärldens regn lallar jag runt i min adopterade hemstad. Ibland känns det som om regnet är fyllt av bitterhet på hösten. Alla bli lite tystare, lite surare lite mer den sällskapshatande, dödstigande och smygstirrande svensken som vi lyckas gömma under årets varma dagar.
Alla går på i sin egna, militäriska takt och vänligheten gömmer sig allt djupare under klälagrerna. Just därför är det så underbart att titta på er.
När det är riktigt förjävla dåigt väder, någon dag i veckan så istället för att stana hemma, baka kladdkaka och vältra sig i självömkan och distanskåthet efter festvallängtan så  klär jag upp mig lite mysigt och åker in till stan. Hittar något kafé med chailatte och tittar på omvärlen tillsammans med min penna och en bra bok.
Ni är så underbara när ni stressar er mellan minuterna och tror att ingen kan se er.

Any who, man kan ha stickade tröjjor på hösten, och mormorskängor från HM med hög klack, så man får porrsnygga ben. Det håller mörkerdeppen på avstånd lite längre i alla fall.

Har börjat läsa Litterär Gestaltning i skolan. Redigt kul, men jag känner lite hur prestationsångesten kommer dansande bakom knutarna och hur skrivkrampen vinkar pillimariskt åt mig på avstånd.
Men men, det går som det går.
Så länge jag hittar en skrivmaskin, då kommer min mammas genetiska, litterära arv innom mig att jubla av kosmisk, orgasmerande glädje för varje svart bokstav som föds på pappret framför mig.


Hej då lilla blogg.

Hello my dear unread-blogg. Livet rullar på.Nu sitter jag och är helt otroligt trött i fötterna och lyssnar på the White Stripes. Dom är riktigt jävla underbara.

Amen.

Hello my dear diary.

Det var rätt längesen jag skrev här, och för att uppdatera på det ämnet som den här bloggen kommit att handla nästan uteslutande om, Simon, så älskar jag honom. Faktiskt. Han är inte perfekt, han har sina brister, och ibland vill jag bara slå honom, hårt och skoningslöst, men vafan. Jag är inte så enormt mycket bättre jag själv...

Arvika är avklarat, helt underbart. Missade massor av bra band, men anywho. Det var redigt kul.
Ärligt talat så orkar jag inte skriva så mycket mer här just nu, för jag har inte så mycket tankar som behöver vädras, mer än min ångest som nästan konstant svävar över mig.
Jag vet inte varför, eller någonting. Det är snart ett år sen jag slutade vara tight.
Om jag ens var det.
Anywho

Fick ett brev för ett tag sen. Väldigt oväntat, men kul. Hoppas att han inte lägger av att skriva med mig på ett tag. Det är helt fullblodsunderbart med människor som överraskar en. Jag borde ta och fösöka mig på det själv. Kanska borde skriva till Os eller Hi. Det skulle nog vara en bra idé. Eller Am, hon skulle nog vara en bra idé det med, undra vem det skulle vara en riktigt kass idé att skriva till?
Kanske Jo. Gud, ett år sen. Ganska exakt. Och Le hänger med fjortisar på Maxi. hoho. Ica Nazi. Så jävla kass humor har jag när jag är trött. Det här är verkligen riktigt värdelöst och verkligen helt lösryckta tankar, men shit the same. Jag gillar mig själv ändå.

Ska nog svara på brevet imon, ringa p3 kanske och jobba lite. Eller bara vara och fika med någon.
Eller pilla navelludd i 3 timmar och sedan skulptera en elefant som biter av sin egen pung.

lås in dina smilgropar, dom är bara för mycket. lås in ditt skratt och ditt leende, och bara släng bort nyckeln,

så känner jag inte.
Jag vill inte gå genom eld eller vatten för honom, jag vill inte ge honom mitt allt, jag vill inte avsäga mig mitt ursprung, kasta av mig mitt familjenamn eller förneka mig själv för hans skull.
Att ställa mig upp på ett högt berg, så högt att det från marken ser ut att skrapa hål på molnen, och brista ut i sång till min älskade med en kamera som sakta gör en åkning runt mig och sedan sveper iväg längs horisonten, det är inte heller något jag planerade att göra imorgon vid fyratiden.
Jag kan andas utan honom, och om han skulle lämna mig nu skulle jag fortfarande finnas kvar, om än lite skamfilad.
jag ligger inte sömnlös varje natt och minns hur hans händer känns mot huden, utan lite mer varannan natt kanske.

Men fortfarande är jag kär i honom.
Fortfarande ler jag så fort jag pratar om honom, fortfarande finns han hos mig i tankarna varje dag, varje timme och i alla fall varje kvart.
Att ligga brevid honom och sakta viska livet mellan lakanen, att känna hur han andas, hur händerna av sig själva löper längs hans rygg.
Fortfarande blir stunderna då jag slås av hur vacker han är fler och fler, och fortfarande minns jag stillbilder av senaste gången jag träffade honom (just nu står han på weekdays med blicken någonstans längre bort än jag någonsin kommer nå).

Vi har alla fel älskling, vi har alla brister.
Men vi har även bra sidor.
Det är de bra sidorna vi faller för, och bristerna vi lär oss leva med.

ska vi se här, nu ska vi tömma huvudet.

f ska börja på donner till 2an! så jävla underbart. ibland börjar jag fundera på om han är närmare vän med mig. men det tänker jag inte säga, varken till henne eller honom.
när man erkänner allt, då blir människor säkra på vart dom står och slappnar antingen av så relationen går åt helvete, eller så blir de uppgivna och går.
 i vilket fall, så kunde världen sett helt annorlunda ut om tankarna stannat kvar i huvudet. sometimes for the better, sometime for the worse.

menmen.

två månader med  pojken också. ibland känns det som om han inte kan lyssna alls. men jag vet att han försöker. och att han vill väl. och att han kanske inte har så många som anförtror sig om saker till honom. men jag tror jag kommer skälla ut honom ändå, nån gång faktiskt.

hbt-grejen gick åt helvete. kuk. funderar på att hoppa av faktiskt.
orka om vi ligger massor back. också har jag skuler till mina föräldrar på... 2000+700+300 is... ta daah, 3000. och inget jobb. jag hatar officiellt det. men på något sätt är det som om jag inte orkar bli upprörd. det ordnar sig liksom, känns det som på något sätt.

jag saknar c. det får vi se hur det blir ifall det tar slut mellan dom två. men men. livet ordnar sig.
och allt med e och dom känns borta. visst, man har dippdowns, och visst, men är inte lika nära som dom andra är. men jag klarar mig.

det gör man alltid.

jag sket i att låta världen se den här bloggen. jag vet inte, men något störde mig med att simon kunde se allt jag skrev.inte att jag  inte ville att han skulle veta hur jag tänker, men jag vill säga det till honom i person istället. lite så tror jag att det hänger ihop. men fan. ryck upp dig kärring. du har det bra, lsuta deppa ner dig. du kommer inte ens kunna läsa vad du skriver här. och jag vet inte hur norlamt de tär att skriva till dig själv i andra person, men hur som helst.

fuck off world. on saturday we are turning gay.