YourAnything

lås in dina smilgropar, dom är bara för mycket. lås in ditt skratt och ditt leende, och bara släng bort nyckeln,

så känner jag inte.
Jag vill inte gå genom eld eller vatten för honom, jag vill inte ge honom mitt allt, jag vill inte avsäga mig mitt ursprung, kasta av mig mitt familjenamn eller förneka mig själv för hans skull.
Att ställa mig upp på ett högt berg, så högt att det från marken ser ut att skrapa hål på molnen, och brista ut i sång till min älskade med en kamera som sakta gör en åkning runt mig och sedan sveper iväg längs horisonten, det är inte heller något jag planerade att göra imorgon vid fyratiden.
Jag kan andas utan honom, och om han skulle lämna mig nu skulle jag fortfarande finnas kvar, om än lite skamfilad.
jag ligger inte sömnlös varje natt och minns hur hans händer känns mot huden, utan lite mer varannan natt kanske.

Men fortfarande är jag kär i honom.
Fortfarande ler jag så fort jag pratar om honom, fortfarande finns han hos mig i tankarna varje dag, varje timme och i alla fall varje kvart.
Att ligga brevid honom och sakta viska livet mellan lakanen, att känna hur han andas, hur händerna av sig själva löper längs hans rygg.
Fortfarande blir stunderna då jag slås av hur vacker han är fler och fler, och fortfarande minns jag stillbilder av senaste gången jag träffade honom (just nu står han på weekdays med blicken någonstans längre bort än jag någonsin kommer nå).

Vi har alla fel älskling, vi har alla brister.
Men vi har även bra sidor.
Det är de bra sidorna vi faller för, och bristerna vi lär oss leva med.