augustine
You ever get the feeling that times changed without your permission?
Att man helt plötsligt vaknar upp och märker att alla gamla vänner och ansiktens liv också skende iväg i samma takt som ditt eget? Att tiden obönhörligt rör sig framåt, likt vatten på en sluttande grusväg. Till en början rinner allt vatten tilsammans, men desto längre ner längs vägen vi kommer, desto mer delar det upp sig i mindre och mindre rännilar, tills de alla dör, torkar ut eller blir till gegga och dödas av ett tjockt barn som kommer rullande.
(klockan är halv 2, och då får liknelser lov att vara värdelösa)
Anywho. The reason for being so melodramatic is a dinner with some old högstadie-friends of mine. Jesus. Vi är alla oss själva, vi tycker fortfarande om varandra, men vi har alla, i olika grad, blivit misshandlade av livet i var sin mörk gränd. Some found love, some found succes, some beauty, but I´m still the worst singer.
Ibland (let´s not be untrue, ganska ofta) funderar jag kring hur mycket man egentligen vet om sina vänner. Om vad det är de gömmer för mig, likt jag gömmer mina skrymslen för dem. Ända sen jag var liten ville jag uppfinna ett utag i hjärnan. Man skulle koppla in en sladd mellan två personer och sen skulle man kunna gå in i varandras medvetanden. Ocensuerat, ärligt, brutalt, slaskande kompakt. Inga påhitt. Inga försköningar. Man skulle efter ett par sekunder få total förståelse och inblick i en annan människas liv och åsikter.
Om jag hade varit en liten nerd med manchesterbyxorna upp i armhålorna och den utsökta, flackande stirrblicken bakom mina flaskbottnade glasögon hade jag lätt kammat hem ett nobelpris på det där. Men icke, har man valt diskursteorier och samhäll så har man.
Men jag är fast på det hypotetiska scenariot, måste erkännas.
Min skrivproduktion är reducerad till den här bloggen, sadly enough. Får väl skaffa mig SARS så jag har något att skylla på. Eller lura i mig själv att jag samlar verklighet.
Att man helt plötsligt vaknar upp och märker att alla gamla vänner och ansiktens liv också skende iväg i samma takt som ditt eget? Att tiden obönhörligt rör sig framåt, likt vatten på en sluttande grusväg. Till en början rinner allt vatten tilsammans, men desto längre ner längs vägen vi kommer, desto mer delar det upp sig i mindre och mindre rännilar, tills de alla dör, torkar ut eller blir till gegga och dödas av ett tjockt barn som kommer rullande.
(klockan är halv 2, och då får liknelser lov att vara värdelösa)
Anywho. The reason for being so melodramatic is a dinner with some old högstadie-friends of mine. Jesus. Vi är alla oss själva, vi tycker fortfarande om varandra, men vi har alla, i olika grad, blivit misshandlade av livet i var sin mörk gränd. Some found love, some found succes, some beauty, but I´m still the worst singer.
Ibland (let´s not be untrue, ganska ofta) funderar jag kring hur mycket man egentligen vet om sina vänner. Om vad det är de gömmer för mig, likt jag gömmer mina skrymslen för dem. Ända sen jag var liten ville jag uppfinna ett utag i hjärnan. Man skulle koppla in en sladd mellan två personer och sen skulle man kunna gå in i varandras medvetanden. Ocensuerat, ärligt, brutalt, slaskande kompakt. Inga påhitt. Inga försköningar. Man skulle efter ett par sekunder få total förståelse och inblick i en annan människas liv och åsikter.
Om jag hade varit en liten nerd med manchesterbyxorna upp i armhålorna och den utsökta, flackande stirrblicken bakom mina flaskbottnade glasögon hade jag lätt kammat hem ett nobelpris på det där. Men icke, har man valt diskursteorier och samhäll så har man.
Men jag är fast på det hypotetiska scenariot, måste erkännas.
Min skrivproduktion är reducerad till den här bloggen, sadly enough. Får väl skaffa mig SARS så jag har något att skylla på. Eller lura i mig själv att jag samlar verklighet.
Kommentarer
Trackback
