Alphabeat - Facination.
Jag är så sinnessjukt förälskad i den här låten. Och eftersom jag inte har nån aning om hur man får in små snygga Youtube fönster i bloggen, så får all the nonexcisting readers nöja sig med en länk.
Det här ska bli min sommarlåt, utan tvekan.
Fred and Ginger, so sentimental.
Sitter här nu med myskälder och håret bakåtdraget i världens sexigaste hej-denna-kvinna-är-trött-och-är-helt-utan-känsla-för-när-hon-ser-förjävlig-ut-frisyr.
Men det kan vara rätt upphetsande om man är lagd åt det hållet.
Jag har kommit på en helt underbar grej, det är ingen som läser mig blogg alls.
Alltså kan jag skriva precis vad som helst.
Om mig själv, om allt, om dig.
Helt underbart.
Fattar inte hur en del mäniskor orkar vara överseriösa med sitt bloggande, läste nånstans att det finns människor i USA som blir inlagda på sjukhus p.g.a. stressymptom eftersom att de har bloggat för intensivt, och blir utbrända.
Hur fasen lyckas man bli utbränd av sin egen blogg?
Tror man borde skicka små anonyma inbjudningar till dom, "Virka Grytlappar för Nybörjare" och andra små charmiga kurser, så de kan få skaffa sig nån form av liv.
Förövrigt är Scarlet Johansson en av världens vackraste kvinnor, det märkte jag när jag satt hos tandläkaren.
Och jag saknar min pojkvän (börjar snart vänja mig vid att säga så, får fortfarande små flashbacks då det kännns som om det inte är på riktigt).
Meningslöst ordbajseri, men det gillar vi.
Min vän har somnat, hon är ganska söt när hon sover.
En sista grej, Svenska spel borde starta betting-möjligheter på valborg. Hur gammal är den yngsta personen i fyllecellen? Hur många blir våldtagna i Slottskogen? Tror det finns mycket pengar att hänta.
God natt, innan jag bli för bitter.
restless nights
Jag vill ha honom hos mig, jag vill ha mer av honom.
Inte att han ska behöva vara mer, för han är perfekt just som han är.
Lite av en besserwisser, lite ung ibland, lite duktig på att vrida samtalsämnen så de handlar om honom på något otippat sätt, men det är det som gör honom till den han är.
Jag skulle inte vilja ha honom på något annat sätt för allt i världen.
Nej, jag vill ha mer av det som gör honom till den han är, mer av det som är honom.
Jag vill ha mer av de timmar, de minuter, de stunder som flera dagar efteråt fortfarande rinner i mina ådror och ger mig livet.
Så är det, han får mig att känna liv.
För egentligen är så mycket bra omkring mig, vänner, familj, pengar, skolan, utseende (om jag har en bra dag) osv. Men han ger allt en extra dimension.
Gångerna jag varit med dig stannar kvar i hjärtat, de syns igenom med lite klarare färger.
Hur jag går tillbaka och letar efter mitt armband efter Laleh (fast det egentligen finns kring min arm hela tiden), hur jag med nonchalant glädje knappt säger hej då när vi går därifrån och sen sitter och whinar som ett djur i bilen för Gabbi om att jag aldrig kommer få se denna människa igen. Jag har kvar utkastet till din efterlysning i min dagbok, den som köptes i London ett par månader innan jag träffade dig.
Jag minns hur luften vibrerade för mig när du stod i närheten på Nationalteatern, hur såpbubblorna steg mot himlen långt ovanför livet och hur kvällsluften inte kylde mig alls.
Dagarna i Göteborg, solen, värmen, hoppet, glädjen, lyckan, sammanträffandet att vi över huvudtaget gick där tillsammans. Vilket skämt du drog, och vilket café vi satt på när du drog det, gud, be mig minnas sånt om Johan och du har gett mig ett omöjligt uppdrag.
Rhodos, och den oerhörda saknaden, stenen, värmen, hur otroligt otrevlig jag var mot min familj för jag bara ville hem
Oh, alla låttexter du citerade i sms (även om jag var övertygad om att dom var dina egna ord vid den tiden) när jag var hos Liv (fast hon fortfarande var Sofia då) och du ringde,
oh jag minns dig min underbaraste.
När jag skriver det här har jag varit din i nära en månad. Jag blir aldrig riktigt din, för vi kommer aldrig riktigt förstå varje tanke som ryms i varandras huvud, på samma sätt som du aldrig riktigt kommer bli min.
Dessutom är jag ett barn av det skrivna ordet, jag har svårt att sätta ord på allt jag tänker just i det ögonblick du är hos mig, och jag är ledsen för det.
Du borde få veta hur vacker du är i mina ögon varje gång mitt inre påminner mig om det.
Jag vet att allt det här bara låter som massor av klichéer, och massa sånna fula saker, men det här är vad som kommer ut när jag sitter och saknar dig och du egentligen kunde ha varit hos mig.
Det har funnit andra som har fått mig att bulta hårdare för stunden, men jag mindes ingen av dem lika tydligt som jag mindes dig.
Kalla mig dum, naiv, sentimental eller vad fan du vill, men du har visat mig något jag inte riktigt vet vad det är än. Jag tror det kan bli äkta kärlek.
.
räknar dina revben.
Inte för jag vet varför, men det känns som en ganska bra idé,
är ändå för trött för att göra något annat.
Kan börja med att berätta att jag håller på att bli kär igen.
I Navid.
Mannen är en gud, punkt slut.
öronknarkar med socker på, kom och dansa och dags för slagsmål.
och får dom fetaste sommar/lycko-flashbacks någonsin.
Oh, ta bort all snö, det är april snart, om någon där uppe har missat det.
Ta bort all kyla, och ta för fan bort alla jävla tjocka, feta,
svettiga, äckliga vinterjackor ( eller se till så man slipper använda dom i alla fall).
Ge mig sol, värme och ett Göteborg som ler och ksrattar.
Ge mig Göteborgsfestivalen, ge mig Arvikafestivalen.
Ge mig glatt humör, klänning och det där underbara humöret
man bara kan få när man går på stan i högklackat och känner sig överst i hela jävla världen.
När allt verkligen känns som en lek, när livet känns som en hobby.
Oh. Ge mig nattbad i havet.
Ge mig grillkvällar med söndersvedda filtar, bränd mat
hobbyfylla
och solnedgångar som är så vackra
att dom är värda alla hundratretton myggbett du får.
och ge mig varma sommarnätter, när man kan sitta under en filt på en altan
lösa världsproblemen och äta popcorn tills världen bli ljusare i kanterna.
Ge mig viljan att bara krama hela världen, leva som om imorgon aldrig kommer finnas
kom ner och dansa med oss nu, kom ner och dansa med mig tills inget finns kvar
tills världen inte längre gör nån skillnad,
tills jag känner mig levande igen.
Världen den har altid varit lika grå,
Besvikelse följs av besvikelse så varför inte bara hälla lite sockar på?
förövrigt går inte veckan fort nog.
alkoholic jesus.
tom
tom
eller nästan. jag vet inte vart jag ska ta väg med mitt huvud.
Jag tror allt varit på lek, som ett spel.
Eller, filmskadad är man ohyes, som om någon av nån skev anledning börjat göra en nyinspelning av "the Truman show". Sånt här händer inte mig.
Det ska för fan inte kunna sitta någon och sjunga Jeff Buckley i en tunnel.
Jag ska inte kunna trivas så jävla bra, det är fan inte normalt.
Det är framförallt inte meningen att jag ska kunna tänka såhär.
Vad gör du med mig egentligen?
Egentligen, fuck allt vad borde heter.
ingen rubrik för världen idag.
varför tappar jag perspektiv? varför gör jag så stor grej av det?
ÅhfittungeglöminteTibetglöminteTibetochglömförFanAldrigdefattigabarneniThailand
dom skulle gärna byta med dig.
förövrigt är jag sjukt, och då har mina tankar rabies.
I could be fake, I could be stupid
(kanske redan är)
You know I could be just like you.
in any kind of way.
Som resten av den svenska befokningen så är det Melodifestivalen
och alla tolvåringars nya androgyna älskling Björn Gustafsson som gäller, känner mig så Svensson att det snart börjar spruta IKEA köttbullar med brunsås ur fem slumpmässiga kroppsöppningar.
Lite kul att pausunderhållningen, Maia Hirasawa, fortfarande skulle varit bättre än alla andra, även om hon skulle tolkat låten på teckenspråk.
Men anywho, varför jag sitter här och ordbajsar om Melodifestivalen är därför att när jag hörde Maia tänkte jag bara på två personer.
Den ena är lycklig ikväll, det vet jag.
Hur det andra mår egentligen har jag ingen riktig aning om
men mina tankar fanns där borta.
Inte ovanligt om man tänker på hur mitt huvud sett ut den senaste tiden, men i alla fall.
1: angående sömn.
rita omloppsbanor med ditt finger över min hud.
Jag tror inte jag var din gräns.
Jag tror inte dina ord har en kropp, jag tror bara de är tidsfördriv.
Eller fel ord, en ny hobby.
Att se efter om jag finns kvar är en ny hobby för dig.
Något du gör när sudoku blev för svårt.
fast det finns en chans att du har rätt
för jag försöker fortfarande röra vid din handled
när du går förbi.
bara för att se så att allt står rätt till.
och ja, texten är halv tattad av Navid,
men det är du som finns bakom dem för mig.
Det är för satan du som fått igång min kreativitet igen.
Det räknas nog som något i alla fall.
tre missisippi.
Jag tänker göra den här bloggen riktigt anonym.
Skita i att lägga upp nån bild, skita i att förklara namn osv.
Jag tänker göra det här till mitt egna lilla ställe att bara få ordbajsa tills hjärnan tröttnar.
Att bara få ur sig allt det som ligger och trycker innom en,
och censureras bort när man whinar hos de som bryr sig.
Sen om du vill läsa eller inte, eller om du ens förstår vad jag menar, det är en helt annan sak.
Förlåt om jag låter bitter, men idag har inte riktigt varit en dag fylld av rosor och vackra små duvor som sprider konfetti över världen till tonerna av italiensk darr-på-rösten musik.
Det har mer varit en dag ungefär lika kul som vädret idag
Äkta Göteborgsregn, sånna där små droppar som inte riktigt syns, men som får hela dig att bli dyngsur från topp till tå fem minuter efter att du kom utanför dörren. Ett regn som gör hela världen jämngrå, sveper in den i tjock fukt tills allt du har på dig är sådär lagomt fuktigt att man småfryser konstant.
Som om Gud står och pissar dig i ansiktet helt enkelt.
Förövrigt är jag för trött för att orka beskriva min otroligt älskvärda dag.
Känner att den här bloggen är det mest meningsfulla någonsin.
Näst efter tandborsten och symaskinen.
en hel värld
Att ligga vaken på natten och bara lyssna på hans andetag i mörkret. Att känna sig orolig ända tills han håller om dig, känna hur inget längre spelar roll så länge du får känna hans händer mot din hud, känna värmen av hans andetag mot din hals.
Love will tear us apart
![](https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/334060/images/fuckface_011_1191169868_thumb.jpg)
Mitt hjärta kommer vara helt dött när vi tar slut. Jag trodde dom var de perfekta, men det var de inte. Eller de var perfekta i två månader, nu är vi kallade de perfekta. Hoppas vi inte går samma väg.
Jag hatar min osäkerthet, för jag vill vara värd honom, han är så otroligt vacker på alla sätt. Men jag vill bara höra att jag duger. Men hur fan frågar man det? Hur ber man någon säga att man är bra när båda vet att man inte kommer kunna tro på det? Men jag antar att man lär sig sånt här, jag är nog fortfarande en nybörjare. Men jag vill lära mig med honom, jag vill göra mina misstag med honom så jag tillslut kan ge honom det bästa som går att ge någon, för det är han värd.
Alla tror att vi känner varandra bättre än vi gör, men jag känner honom knappt, inte än. Eller jag hoppas i alla fall att man kan säga inte än om det, att vi kommer få chansen att växa tillsammans.