Louise.
Där ser du!
Där är en sån sak som jag skulle vilja berätta för dig. Istället fräter den vidare här. Man vet vad som kommer hända. Inga förhastade rörelser. En maktbalans borde bevaras och inte ens ditt sätt att gå skall få rubba den. Inga buttra steg skall få räknas, inga händer i några fickor, inte ens den stadigaste av blickar, monterad i marken. Inga långkramar, inget inget inget. En maktbalans är intet utan lindansen och kvinnan där uppe dör om hon faller för hon är som vi alla. Dräpbart kött. Vi kan inte flyga, vi har inga vingar, evolutionen proriterade hårlös hud så om vi faller faller vi allt för hårt.
louise.
fast det vågade hon inte berätta. de skulle tycka att hon överdrev lite.
louise.
Fortsatt väggrensning, nu ungefär det hon inte hade. Eller en skymt av det i alla fall.
Hennes kropp mot motorhuven. Bilar av en såpass gammal modell är gjord av .
(någon metall)
När en sol vid den här breddgraden strålar vid middagstid i den här vinkeln kan den nå temperaturer upp till fyrtionfem grader. Melodys hud är snövit. Shortsen skär in i låren. Lämnar rött. Hon är piskrapp.
kan du bara, upp lite där
å. ja. oh det är så bra.
Håll detHåll detHåll still, ihop
Så. Bra
Bra!
En viktig del i tillverkningsprocessen är stöpningen av karossen. Inredningen är mer sällan en viktig detalj då syftet är vad det vanligtvis är nu för tiden. I högre klassen mer förekommande som prioritetsobjekt.
- Bilen behövde inte motorn. Karossen var A och O.
När vi letade efter en bil till inspelningen ville vi inte bara ha en bil utan vi ville ha bilen. För, let´s face it. Bilar finns. Bilar finns överallt. I varenda jävla film nu för tiden finns en bil.Det finns tillockmed filmer om bilar - Jase, vad hetter den där jävla filmen om en bil?
- Vilken film?
- Den som var så jävla värdelös
- Ny?
- Rätt så fan. Grön bil. Tecknad. Disney tror jag.
- Bilar.
- Va?
- Bilar. Cars
- Avisstfan. Cars. Gulligt, för hela familjen och det slutar fint och det är jättekul. Visst. För dem. Men det är inte så vi jobbar, va. Vi skulle ha en bil, och det skulle fan inte vara den sortens bil man gör MacDonaldsaleksaker av om du fattar vad jag menar. Vi skulle ha en bil som du inte skulle presentera för din mamma va. Fick leta va. En Xxxx Xxx skulle det vara. En riktig jävla bil. Har du träffat honom än?
- Ja, det har jag.
- Då vet du. Han är bestämd va. Han var visioner. Massor av dem. I det där huvudet han har. Det där geniala jävla huvudet. Massor av idéer och grejer. Vill han ha en Xxxx Xxx. Folk säger att han är lite konstig men de förstår inte visionen, va. Den förstår man först när man ser henne där, när man ser henne, där, i bilen. Jesus. De två. För nån som mig är det lätt att glömma av frun då va.
Från Louises vägg, 1.
Ett kärnkraftsverk i på sammanbrottets rand är inte naturligt. Det är ett mänsklighetens kuvade avelsfoster som spränger gallerkonstruktionen, explotamefanderar och vanställer omgivningen på alla plan som erbjuds och fler därtill. Ge bara en möjlighet till felantändning och innan du vet ordet av är byggnaden övertänd och elden är och den är och den visar inga tecken på att vila ens en halv sekund utan är ett vilddjur, ett bengaliskt eldsdjur och radioaktiv strålning pulserar ut ur dess porer som om luften bar mikroskopiska men förbannade KGBagenter, ut i luften och du andas och din barn andas med de andas med deformerade lungor för just sådan är hennes kärlek. Man kan, med skicklighet, mod och beslutsamhet gömma den under ett tyst betongskal men ingen vet vad som eldsdjuret gör under betongen och ingen vet när även denna bur skall sprängas, om den kan sprängas för sådant är eldsdjuret.
Sådan är hennes kärlek.
Men ännu är reaktorn en enbart reaktor bland de många. Ännu är han vandrande sin egen stig och ännu är illusionen om hans oändliga godhet hennes kompanjon i lastbilshytt efter strömavbrott efter måndagsnatt med måndagsbarnet intill uranets livspuls.
P.S- Stearinljusnatt
i april grät vi
tillsammans, med händer som murgröna kring varandra
grät vi oss ur historien.
Broder sjöng för oss att livet aldrig blir som nu och för varje dag
slet framtiden större bitar ur mitt hjärta
för min vackraste,
vi var den saga som frasar i gryninsljuset.
Du var morgontimmen
som lugnar lugnar själen efter inälvsrivande nätter,
du var en kärlek från sagor;
det som fick Troja att falla, mitt hjärta att mjukna
och just därför grät jag.
Allt vad vackert är var du
men ej längre vi.
Det kunde inte längre vara mig du vaknade för
och nog kände vi det allt
där vi låg mitt i våren
där vi vred oss och lovade
ord som föll och jag fruktade morgondagen
när den skulle komma
utan dig.
bara för det slog mig hårt.
I mitt hjärta bor en längtan,
som en fågel växer den.
För varje dag spränger den nya gränser, nya vener och det som mitt hjärta egentligen ska göra,
skapa slag efter slag efter slag efter slag
fungerar inte riktigt
med en längtanfågel i mitt bröst.
Det blir slag efter slag
sedan paus
sedan slag efter slag efter slag
då han ruggar mot väggarna
som en geting i ett glas
eller en far.
Brölar rostigt att
Men för i helvete kvinna
här kan ingen fågel flyga.
Här inne kan inga vingar slå,
inga klor vandra
och ingenting,
ingenting som jag kan här leva fritt.
Sen brukar han lite teatraliskt kasta sten på min hjärtvägg
för att jag ska lyssna
och sluta gå vidare.
jag vet. det är tisdag morgon och min dygnsrytm är åt helvete.
Undra om vi tillslut kommer skratta åt oss själva.
Luta oss tillbaka i rullstolen,
sträcka lite på oss och minnas
hur vi en gång brukade vakna med ett oändligt hav av möjligheter
skvalpandes utanför fönstret.
Om vi kommer skratta så vi kiknar
hostar levern ur oss och spasmiskt måste ringa på sköterskan
som kommer
och fyller våra skrynklande kroppar med morfin
så vi kan fortsätta minnas hur dumma vi var
som väntade oss en morgon av framtid
varje dag.
Han växte ur sig själv
som en blomma.
Slog ut ur vaxduken och slingrade sig bort mot köksfläkten. Han slingras och frodas och flåsar och växer och spränger, snärjer. Växer om sig själv, som en orm i Snake, undviker panikartat sin egen svans. Söker nya vägar att expandera sönder tills det inte längre finns någon plats kvar på displayen och han explotamefanderar rakt ut genom fönstret.
Glasskärvor rusar med ett dån som av tusen och åter tusen ryttare. Skoningslöst professionella projektiler banar väg för honom, sliter hans motstånd i stycken, kliniskt och sekundsnabbt. Han flyger ut i allt. Spränger ut i rymden. Bort. Långt, mållöst. Som en flugfiskares linas färd genom skymningsluften kastas han ut i verkligheten tills hela hans komprimerade kropp tänjs ut och även rötterna rycks bort ur kökets
saktagående
slummer.
dö.
Om jag skulle berätta för dig varje gång jag vill ta ditt huvud och vrida det som en disktrasa. Ta tag i dina öron och vrida dem obönhörligt, ett åt höger och ett åt vänster. Skinnet slits, blodådror spänner och vibrerar loss. Du skulle titta på mig med sympatiblänk i ögonen. Blänk blänk säger blodsbandet. Men jag skulle vara just det, obönhörlig. Skrik hur du vill, framlänges, baklänges, högt, isade eller brinnande. Inte fan skulle jag lyssna.
Om jag skulle bete mig lite irrationellt.
Om jag skulle ta ett steg över din räta linje, rubba din balans, pissa på din parallellkrattade grusgång.
Om jag skulle vara lite ologisk.
Mon coeur nést ps vôtre, mais vous souffle dans lui
Jag vill skriva om dig, låta varenda jävel förstå Jag vill måla mina ord på varje vägg jag ser fredagen, igår vår framtid, mogrondagen gårdagen evigheten. Jag vill lära mig göra som du gör, när världen inte längre jagar dig finns inget vackrare än du
|
even your time will come, she said and leaped into it all (2)
dyrt och heligt,
att lämna varandra
när morgondagen slår an i moll
att stanna här tills den duvgrå och ännu frasande timmen
viskar mig från taknockarna
lockar mig upp, upp
bort, bort
iväg till städer av kullersten, rödvin drömmar och död
För varje dag viskar de högre, berätta min vän
hur de in smyger ditt namn
likt en vindström om våren
pressar kilar,
pulserar av vardagsbändande begär
Ljug ej min vän,
utan säg mig
att det är dem du söker
när staden rodnar
i takt med morgondagens puls
Hej, tjejen är försöker.
Hej, tjejen önskar hon kunde.
