Han växte ur sig själv
som en blomma.
Slog ut ur vaxduken och slingrade sig bort mot köksfläkten. Han slingras och frodas och flåsar och växer och spränger, snärjer. Växer om sig själv, som en orm i Snake, undviker panikartat sin egen svans. Söker nya vägar att expandera sönder tills det inte längre finns någon plats kvar på displayen och han explotamefanderar rakt ut genom fönstret.
Glasskärvor rusar med ett dån som av tusen och åter tusen ryttare. Skoningslöst professionella projektiler banar väg för honom, sliter hans motstånd i stycken, kliniskt och sekundsnabbt. Han flyger ut i allt. Spränger ut i rymden. Bort. Långt, mållöst. Som en flugfiskares linas färd genom skymningsluften kastas han ut i verkligheten tills hela hans komprimerade kropp tänjs ut och även rötterna rycks bort ur kökets
saktagående
slummer.
Kommentarer
Postat av: sep
girl, du är som mikael niemi minus norrland plus samtid. det kanske är taskigt av mej att jämföra dej med honom (fast jag måste säga att han är bland det bästa jag vet) men det är typ du och han som skriver sånt man måste läsa tre gånger och visualisera innan man äntligen fattar det, och när man väl gör det så dör man lite. eller kort sagt; du är bra, bajsa ner dej.
Postat av: Elin
woah, visste inte att du kunde skriva sådär! :D sjukt duktig!
Trackback
