YourAnything

Jag vill ha honom hos mig, jag vill ha mer av honom.

Inte att han ska behöva vara mer, för han är perfekt just som han är.

Lite av en besserwisser, lite ung ibland, lite duktig på att vrida samtalsämnen så de handlar om honom på något otippat sätt, men det är det som gör honom till den han är.

Jag skulle inte vilja ha honom på något annat sätt för allt i världen.

Nej, jag vill ha mer av det som gör honom till den han är, mer av det som är honom.

Jag vill ha mer av de timmar, de minuter, de stunder som flera dagar efteråt fortfarande rinner i mina ådror och ger mig livet.

Så är det, han får mig att känna liv.

För egentligen är så mycket bra omkring mig, vänner, familj, pengar, skolan, utseende (om jag har en bra dag) osv. Men han ger allt en extra dimension.

Gångerna jag varit med dig stannar kvar i hjärtat, de syns igenom med lite klarare färger.

Hur jag går tillbaka och letar efter mitt armband efter Laleh (fast det egentligen finns kring min arm hela tiden), hur jag med nonchalant glädje knappt säger hej då när vi går därifrån och sen sitter och whinar som ett djur i bilen för Gabbi om att jag aldrig kommer få se denna människa igen. Jag har kvar utkastet till din efterlysning i min dagbok, den som köptes i London ett par månader innan jag träffade dig.

Jag minns hur luften vibrerade för mig när du stod i närheten på Nationalteatern, hur såpbubblorna steg mot himlen långt ovanför livet och hur kvällsluften inte kylde mig alls.

Dagarna i Göteborg, solen, värmen, hoppet, glädjen, lyckan, sammanträffandet att vi över huvudtaget gick där tillsammans. Vilket skämt du drog, och vilket café vi satt på när du drog det, gud, be mig minnas sånt om Johan och du har gett mig ett omöjligt uppdrag.

Rhodos, och den oerhörda saknaden, stenen, värmen, hur otroligt otrevlig jag var mot min familj för jag bara ville hem

Oh, alla låttexter du citerade i sms (även om jag var övertygad om att dom var dina egna ord vid den tiden) när jag var hos Liv (fast hon fortfarande var Sofia då) och du ringde,
oh jag minns dig min underbaraste.

När jag skriver det här har jag varit din i nära en månad. Jag blir aldrig riktigt din, för vi kommer aldrig riktigt förstå varje tanke som ryms i varandras huvud, på samma sätt som du aldrig riktigt kommer bli min.
Dessutom är jag ett barn av det skrivna ordet, jag har svårt att sätta ord på allt jag tänker just i det ögonblick du är hos mig, och jag är ledsen för det.

Du borde få veta hur vacker du är i mina ögon varje gång mitt inre påminner mig om det.

Jag vet att allt det här bara låter som massor av klichéer, och massa sånna fula saker, men det här är vad som kommer ut när jag sitter och saknar dig och du egentligen kunde ha varit hos mig.

Det har funnit andra som har fått mig att bulta hårdare för stunden, men jag mindes ingen av dem lika tydligt som jag mindes dig.
 Kalla mig dum, naiv, sentimental eller vad fan du vill, men du har visat mig något jag inte riktigt vet vad det är än. Jag tror det kan bli äkta kärlek.