YourAnything

Månad. Dag. År. För varje sekund som faller ser jag ytterligare en. Resa. Bort sig. Sig bort. Upp. Metall i sol, en handfull organismer under fotsulan. För vid min sida ni stå. För vid min sida ni falla. Mina vilddjur. Vila bortom er grav, res er agg, res er ragg. Känn marken under er, känn den, vet, andas, ett två. Stilla. Jag känner er väntan. Se min strupe. Känn den. Se min hand.

möjligtvis vara så att vi är värdelösa, egentligen? Vad gör vi? Varför gör vi? Borde vi? Är vi? Egentligen bara ett oerhört, oerhört värdelöst och onödig sorts djur. Kontraprodukivt. Skjuter saker i foten. Om och om igen.

Jag vill inte acceptera att det skall vara vintern som kryper över mig, för jag vill inte. jag vill inte att det skall vara det. jag vill inte vara så svag. jag vill inte. jag vill inte gråta. jag vill inte ligga med huvudet under dess fot, ett år till. jag vill vägra. jag vill resa på huvudet, långsamt och titta in i hennes ögon och skrämma henne. jag vill upp, vacklande men säkert, som Bruce Willis, du tror att han är död, men Bruce dör aldrig, nej han reser sig med blod i ansiktet, kulhål i bröstkorgen, vilken vanlig dödlig som helst skulle ha gett upp och dött, precis där, på fläcken, men nej. Inte Bruce. Inte han inte. Han skjuter huvudet av vintern. Skott. Skott. SkottSkottSkott. Tyst. Andetag. Aahhhaah. Aaaahaaah. Blodet rinner ur Bruce, men han står där, eld i ögonen och en stor jävla pistol i handen. Och Vintern dör. Ögon som skålar, hon dör. Där. Och Bruce får ligga sen. Fast han är flintis.