YourAnything

lås in dina smilgropar, dom är bara för mycket. lås in ditt skratt och ditt leende, och bara släng bort nyckeln,

så känner jag inte.
Jag vill inte gå genom eld eller vatten för honom, jag vill inte ge honom mitt allt, jag vill inte avsäga mig mitt ursprung, kasta av mig mitt familjenamn eller förneka mig själv för hans skull.
Att ställa mig upp på ett högt berg, så högt att det från marken ser ut att skrapa hål på molnen, och brista ut i sång till min älskade med en kamera som sakta gör en åkning runt mig och sedan sveper iväg längs horisonten, det är inte heller något jag planerade att göra imorgon vid fyratiden.
Jag kan andas utan honom, och om han skulle lämna mig nu skulle jag fortfarande finnas kvar, om än lite skamfilad.
jag ligger inte sömnlös varje natt och minns hur hans händer känns mot huden, utan lite mer varannan natt kanske.

Men fortfarande är jag kär i honom.
Fortfarande ler jag så fort jag pratar om honom, fortfarande finns han hos mig i tankarna varje dag, varje timme och i alla fall varje kvart.
Att ligga brevid honom och sakta viska livet mellan lakanen, att känna hur han andas, hur händerna av sig själva löper längs hans rygg.
Fortfarande blir stunderna då jag slås av hur vacker han är fler och fler, och fortfarande minns jag stillbilder av senaste gången jag träffade honom (just nu står han på weekdays med blicken någonstans längre bort än jag någonsin kommer nå).

Vi har alla fel älskling, vi har alla brister.
Men vi har även bra sidor.
Det är de bra sidorna vi faller för, och bristerna vi lär oss leva med.

ska vi se här, nu ska vi tömma huvudet.

f ska börja på donner till 2an! så jävla underbart. ibland börjar jag fundera på om han är närmare vän med mig. men det tänker jag inte säga, varken till henne eller honom.
när man erkänner allt, då blir människor säkra på vart dom står och slappnar antingen av så relationen går åt helvete, eller så blir de uppgivna och går.
 i vilket fall, så kunde världen sett helt annorlunda ut om tankarna stannat kvar i huvudet. sometimes for the better, sometime for the worse.

menmen.

två månader med  pojken också. ibland känns det som om han inte kan lyssna alls. men jag vet att han försöker. och att han vill väl. och att han kanske inte har så många som anförtror sig om saker till honom. men jag tror jag kommer skälla ut honom ändå, nån gång faktiskt.

hbt-grejen gick åt helvete. kuk. funderar på att hoppa av faktiskt.
orka om vi ligger massor back. också har jag skuler till mina föräldrar på... 2000+700+300 is... ta daah, 3000. och inget jobb. jag hatar officiellt det. men på något sätt är det som om jag inte orkar bli upprörd. det ordnar sig liksom, känns det som på något sätt.

jag saknar c. det får vi se hur det blir ifall det tar slut mellan dom två. men men. livet ordnar sig.
och allt med e och dom känns borta. visst, man har dippdowns, och visst, men är inte lika nära som dom andra är. men jag klarar mig.

det gör man alltid.