YourAnything

Min hand är ej längre min hand. Min arm är ej längre min arm.
Dessa mina två lemmar har abdikerat från min kropp, lämnat min axel likt ett skepp lämnar en hamn för att söka allt besättningens gårdag ej kunnat erbjuda. Det var flera veckor sen de bröt med mig. Det kom plötsligt, likt en flygel från skyn.

De vägrar nu komunicera med resten av mitt allt, inte en enda vettig idé kan be tillåta. Ingenting värt att skrivas skrivs, inget värt att nedklottras tar sig längre än till min axel. Sen blir det stopp. Väldigt mycket stopp. Sen stöter de nyfödda små skrikande idéerna på Handens Revolutionära Armé som kastar tillbaka dem mot taggtråden,stampar på dem och sprättar ut deras spädbarnstarmar med vinterkalla vapen.
Summa sumarum, nothing good is able to get anywhere. Not one single idea can be transformed into something worth reading.
Men det gillar vi.

Någon mer vi gillar är när familjemedlemmar är obstinata djur som vägrar inse att man behöver försöka lyssna för att döttrar ska orka föra en normalt samtal med dem. Sånt gillar vi väldigt mycket. Lika mycket som att en familje-mys-oh-vad-gosiga-och-trevliga-vi-försöker-vara-kväll slutar i skrik, bråk och tårar.
Fem av Fem toasters.

So just fuck it.