YourAnything

Jag vill egentligen inte skriva det här, för jag vill lära mig att sätta ord på mina tankar, utan att låta dem löpa genom mina fingrar först.

Men love, jag lovar dig. Hade du frågat mig, hade jag sagt dig  samma sak som står här, jag har bara svårt att formulera mig ibland, men orden finns alltid inom mig. 
 
Snart har det gått två månader. Två månader sen jag för andra gången blev din.
At least your´s to fuck and adore.
Jag vet att jag säger det om och om igen, men du är speciell. Kärlek och förhållanden var ett nödvändigt ont, jag hade inga tankar någonstans på att ens fundera på att ge ut mina innersta tankar till någon annan. Inte för du fick dem förra gången, eller ens någon har fått dem än. Allt har en tendens att censureras ibland.
The more you bet, the bigger is the chance to win. Men det kan göra sinnessjukt ont också.

Men med dig, det känns så naturligt.
Jag har haft det mesta, kärlek, vänner, smärta, sorg, glädje, död, lycka, fylla, allvar, nätter som aldrig borde ta slut.
Men det är med dig jag känner hur livet känns lite extra.


Jag har bara inte velat erkänna att du har saknats mig.

Det är inte konstigt iockförsig, jag vet hur sinnessjukt desperat det här låter.
Hur enormt patetiskt, och hur lite jag säkert varit med om jämnfört med dig.
Dels lite patetiskt att skriva ihop det här ens, för jag vet inte om det är riktigt normalt efter bara knappt två månader. Försök ta det som en komplimang, det är lättare att svälja då.
Det är därför jag inte vill publicera det här, men så jävla bekräftelsesökande som jag är, kommer du säkert få se det ändå.