YourAnything

I think life just ran me over.

Sitter här nu i pyjamas och känner att jag borde skriva något vettigt.
Inte för jag vet varför, men det känns som en ganska bra idé,
är ändå för trött för att göra något annat.

Kan börja med att berätta att jag håller på att bli kär igen.
I Navid.

Mannen är en gud, punkt slut.
öronknarkar med socker på, kom och dansa och dags för slagsmål.
och får dom fetaste sommar/lycko-flashbacks någonsin.

Oh, ta bort all snö, det är april snart, om någon där uppe har missat det.
Ta bort all kyla, och ta för fan bort alla jävla tjocka, feta,
svettiga, äckliga vinterjackor ( eller se till så man slipper använda dom i alla fall).

Ge mig sol, värme och ett Göteborg som ler och ksrattar.
Ge mig Göteborgsfestivalen, ge mig Arvikafestivalen.
Ge mig glatt humör, klänning och det där underbara humöret
man bara kan få när man går på stan i högklackat och känner sig överst i hela jävla världen.
När allt verkligen känns som en lek, när livet känns som en hobby.

Oh. Ge mig nattbad i havet.
Ge mig grillkvällar med söndersvedda filtar, bränd mat
hobbyfylla
och solnedgångar som är så vackra
att dom är värda alla hundratretton myggbett du får.

och ge mig varma sommarnätter, när man kan sitta under en filt på en altan
 lösa världsproblemen och äta popcorn tills världen bli ljusare i kanterna.

Ge mig viljan att bara krama hela världen, leva som om imorgon aldrig kommer finnas
kom ner och dansa med oss nu, kom ner och dansa med mig tills inget finns kvar
tills världen inte längre gör nån skillnad,
tills jag känner mig levande igen.

tom
tom
tom

eller nästan. jag vet inte vart jag ska ta väg med mitt huvud.
Jag tror allt varit på lek, som ett spel.
Eller, filmskadad är man ohyes, som om någon av nån skev anledning börjat göra en nyinspelning av "the Truman show". Sånt här händer inte mig.

Det ska för fan inte kunna sitta någon och sjunga Jeff Buckley i en tunnel.
Jag ska inte kunna trivas så jävla bra, det är fan inte normalt.
Det är framförallt inte meningen att jag ska kunna tänka såhär.
Vad gör du med mig egentligen?

Egentligen, fuck allt vad borde heter.

she looks just like her mom

varför tappar jag perspektiv? varför gör jag så stor grej av det?
ÅhfittungeglöminteTibetglöminteTibetochglömförFanAldrigdefattigabarneniThailand
dom skulle gärna byta med dig.

förövrigt är jag sjukt, och då har mina tankar rabies.


äh jag skiter i det här.

Sitter och låter mig själv slippa titta på Kristian Luuk för ett par minuter.
Som resten av den svenska befokningen så är det Melodifestivalen
och alla tolvåringars nya androgyna älskling Björn Gustafsson som gäller, känner mig så Svensson att det snart börjar spruta IKEA köttbullar med brunsås ur fem slumpmässiga kroppsöppningar.
Lite kul att pausunderhållningen, Maia Hirasawa, fortfarande skulle varit bättre än alla andra, även om hon skulle tolkat låten på teckenspråk.

Men anywho, varför jag sitter här och ordbajsar om Melodifestivalen är därför att när jag hörde Maia tänkte jag bara på två personer.
Den ena är lycklig ikväll, det vet jag.

Hur det andra mår egentligen har jag ingen riktig aning om
men mina tankar fanns där borta.

Inte ovanligt om man tänker på hur mitt huvud sett ut den senaste tiden, men i alla fall.

Jag vet inte om du någonsin ens hade tanken på att
 rita omloppsbanor med ditt finger över min hud.

Jag tror inte jag var din gräns.

Jag tror inte dina ord har en kropp, jag tror bara de är tidsfördriv.

Eller fel ord, en ny hobby.

Att se efter om jag finns kvar är en ny hobby för dig.
Något du gör när sudoku blev för svårt.


fast det finns en chans att du har rätt
för jag försöker fortfarande röra vid din handled
när du går förbi.

bara för att se så att allt står rätt till.


och ja, texten är halv tattad av Navid,
men det är du som finns bakom dem för mig.
Det är för satan du som fått  igång min kreativitet igen.
Det räknas nog som något i alla fall.

 

Jag tänker göra den här bloggen riktigt anonym.
Skita i att lägga upp nån bild, skita i att förklara namn osv.

Jag tänker göra det här till mitt egna lilla ställe att bara få ordbajsa tills hjärnan tröttnar.
Att bara få ur sig allt det som ligger och trycker innom en,
och censureras bort när man whinar hos de som bryr sig.


Sen om du vill läsa eller inte, eller om du ens förstår vad jag menar, det är en helt annan sak.

Förlåt om jag låter bitter, men idag har inte riktigt varit en dag fylld av rosor och vackra små duvor som sprider konfetti över världen till tonerna av italiensk darr-på-rösten musik.
Det har mer varit en dag ungefär lika kul som vädret idag

Äkta Göteborgsregn, sånna där små droppar som inte riktigt syns, men som får hela dig att bli dyngsur från topp till tå fem minuter efter att du kom utanför dörren. Ett regn som gör hela världen jämngrå, sveper in den i tjock fukt tills allt du har på dig är sådär lagomt fuktigt att man småfryser konstant.

Som om Gud står och pissar dig i ansiktet helt enkelt.


Förövrigt är jag för trött för att orka beskriva min otroligt älskvärda dag.

Känner att den här bloggen är det mest meningsfulla någonsin.
Näst efter tandborsten och symaskinen.